Tankar efter att ha sett första säsongen av The Shield

Det tog mig två dagar att se första säsongen av The Shield. En gripande serie! Spänningen är hög hela tiden och det är svårt att sluta titta. Efter jag sett den första säsongen kollade jag på ‘making the shield’ där inblandade pratar om serien. (Skapare, skådespelare och liknande.) De slår huvudet på spiken när de säger att det handlar om det goda i de onda och det onda i de goda. Det är en perfekt beskrivning. De pratar om att de sätter karaktärerna i svåra dilemman där man som tittare även kan tänka till vad man själv hade gjort i samma situation. Det handlar aldrig om svart eller vitt, bara en himla massa olika gråa toner. Visst, det finns mindre lagliga poliser i serien, men de har ibland väldigt bra motiv till varför de gör som de gör, så man gör det lätt för sig själv om man klassar dom som ‘dom onda’. De som producerat serien prackar inte på mig vilka karaktärer som är goda och vilka som är onda. Det är upp till mig att besluta, och det är inte lätt. Man skiftar som en jojo fram och tillbaka, och det är en del av nöjet och en av seriens styrkor!

The Shield

Av någon anledning har jag inte kollat på The Shield innan. Serien har helt gått mig förbi och jag hade inte ens hört talas om den. Men så började femman att sända den nu på sommaren på natten från avsnitt ett och jag började titta. Och hjälp vilken bra serie! Den är spännande, det händer mycket och man gillar att hata och hatar att gilla de olika karaktärerna. De fyrtio minuterna går förbi fort och serien frambringar ”bara ett avsnitt till-syndromet”. Jag älskade det jag såg. Så vad gör man med den informationen? Jag klickade såklart hem en box med alla avsnitt från alla säsongerna. *lycka* Jag har sett en och en halv säsong, men trots det började jag igår, då jag hade boxen i mina händer, från början. Jag lyckades klämma fem avsnitt (och jag kan även avslöja att jag inte läste en endaste liten ynka sida i en bok igår). Idag kommer det bli några till. Vilken underbar känsla det är när man har en hel massa antal avsnitt framför sig i en bra serie som man ännu inte sett!

Fyra citat jag gillar

När jag flyttade över bloggen och höll på och fixade med länkarna hittade jag några bra citat jag skrivit här på bloggen. Även om bloggen bara är ett år gammal har jag glömt förvånansvärt många av mina inlägg. Det var riktigt roligt att sitta och gå igenom dom och läsa. Här är några citat jag skrivit på bloggen som jag tycker om:

Jag gillar citatet av Joanne Harris om vad vin kan ha för påverkan. (Där kan du också läsa min recension av hennes En smak av vin.)

Jag älskar serierna Modern family och The Big Bang Theory, och har skrivit två roliga citat från dom, här från Phil i Modern family och här från Sheldon i The Big Bang Theory.

Jag har även skrivit ett mycket fint citat av Stephen King om vänskap som stod i hans bok Det. (Som jag även har recenserat här.)

En kärlekshistoria som jag gärna delar med er

Ni vet när en bok är så där otroligt bra. Sådär bra så man nästan är lite kär. När man bara vill läsa och läsa och läsa. Och de stunder man inte kan läsa vill man ändå inte släppa boken ur sikte. Man går och känner och klämmer på den och väntar och längtar tills man får börja läsa igen. Det är det enda man tänker på. Man kan inte få nog. En sådan bok läser jag nu.

Som i de flesta relationer har jag även i denna tvekat lite. Stannat upp och funderat; är det här någonting för mig? Men nu, nu kan jag inte förstå att jag någon gång tvivlade. Vi hade en liten svacka, men i takt med att kapitlen blev lite längre igen växte min kärlek och nu ser det ljust ut på horisonten. Jag anar en ljus framtid för oss. I motsats till vissa andra kärlekar är jag benägen om att dela den här kärleken med så många andra som möjligt. (Ah, vad jag älskar böcker!) Så, om du inte har läst, gör det! Det är en underbar bok!

Boken jag läser är Roberto Bolaños De vilda detektiverna.

(Herregud vad jag längtar tills 2666 kommer ut på pocket. Jag kommer stå först i kö.)

Koder är till för att knäckas

Jag börjar lista ut det här med wordpress nu och hur det fungerar med att pinga bloggen och andra saker. Tack alla för hjälpen! Men jag har en liten, liten fråga till, på twingly har jag ett litet konto för min blogg och där finns fönster man kan lägga in på bloggen. (Till exempel vilka som länkat till bloggen.) Jag kan för mitt liv inte reda ut hur jag ska lägga in html-koden på bloggen!? Har är det ju bara små fönster när man ska länka till någonting, och jag har försökt skriva lite olika saker från koden i de där fönstrena, men jag lyckas inte. Någon som kan hjälpa mig? Det skulle uppskattas! Och möjligen avvärja en implosion av något slag…

Uppdatering: Nu ser jag att det finns en widget där man kan lägga in html-koder. Problemet jag har nu (förutsatt att det är här man ska lägga in koden) är det tillägget man ska lägga in i slutet, efter en body-tag. De syns ju inte i den lilla rutan!?

Min belöning blir ostörd lästid

Idag har jag tvättat en stor del av min garderob. (Allt känns det som.) Sedan har jag gjort en paj med broccoli och kassler. Så himla gott. (Älskar paj! Man kan ju ha i stort sett allting i dom. Nästan vilken mat som helst, frukt eller bär, det är bara att välja och vraka. Underbart.)

 

Nu är jag mätt och nöjd med dagens prestationer. Nu ska jag duscha, sätta på massor av kaffe och sedan unna mig några lästimmar. Stänga av ljudet på telefonen och ha absolut ingenting som stör. Bästa belöningen jag kan tänka mig just idag 🙂

Oryx & Crake – Margaret Atwood

Hur beskriver man om en bok som Oryx & Crake? Hur gör man den rättvisa? Den är så komplett. Den är så perfekt. Atwood är genialisk. Hennes berättelse, hennes karaktärer, hennes skrivande. Allt är genialiskt! Atwood är en fantastisk författare! Jag tror jag börjar där boken börjar:

”Snöman vaknar före gryningen. Han ligger orörlig, lyssnar till tidvattnet som är på väg in, våg efter våg skvalpar över de olika barrikaderna, sch-sch, sch-sch, rytmiskt som hjärtslag. Han skulle så gärna vilja tro att han fortfarande sover.”  -s. 13

Med de här orden lockar Atwood in mig i hennes bok. Denna värld hon har skapat. Denna värld som har gått under. Men, vad är det som har hänt egentligen? Hur kom det sig att Jimmy nu kallas Snöman? Jimmy kände Crake och Oryx, Crake var rent av hans bästa vän, men vad har hänt med dom? Vad har hänt med alla andra människor? Ja, frågorna är många i början av boken och jag som läsare följer Snöman. Han tänker tillbaka på vad som hänt och hur det kunde hända, och jag får följa med och så berättas historien om Oryx och Crake.

Uttrycket ‘The road to hell is paved with good intentions’ kommer till mig under läsningen. Den här boken väcker många frågor men även insikter om hur vårt samhälle ser ut, och vart det är på väg. Även om man tycker i början av boken att den här sortens värld känns långt borta kommer man till insikt ju mer man läser att inte alls behöver vara speciellt långt borta. Atwood skriver det så otroligt trovärdigt att det ibland känns som att det är precis åt det här hållet världen barkar. Nu behöver det ju inte vara så, men ni förstår känslan. Atwood väcker en del moraliska frågor i boken som är väldigt aktuella idag i och med de stormsteg forskningen gör. Vad är rätt och vad är fel? Var går gränsen? Det är inte alltid lätt att avgöra, det mesta är ju inte svart eller vitt utan man befinner sig oftast i olika gråzoner. Det kan vara extra svårt att se när man är mitt uppe i någonting. Det kan vara svårt att se alla konsekvanser av det man gör om man bara är fokuserad på effekten man är ute efter. Som sagt, the road to hell is paved with good intentions!

Jag kan säga är att det här är en fantastisk bok och att jag har hittat en ny författare som jag vill läsa ALLT av. (Så känns det i alla fall nu, får väl se om hennes andra böcker levererar.)

Om du ännu inte läst Oryx & Crake så tycker jag att du genast ska klicka dig in på bokus eller adlibris och köpa den. Nu. Bums!

Den här boken tillhör min boktolva.