Jag vet inte hur gammal jag var. Gick på mellanstadiet kanske. Min syster som är två år yngre än mig hade läst en bok som hon hade, som jag bara var TVUNGEN att läsa. Den hette Den gyllene stjärnan och var skriven av Lois Lowry. Jag vet inte om jag var så himla sugen egentligen, men i och med att hon var så tokig i den så började jag läsa i alla fall.
Jag minns att jag var (och är fortfarande) förtjust i omslaget. Jag kunde pausa i läsningen bara för att titta på framsidan, på tjejen med halsbandet, och fundera. Sär här såg omslaget ut på min systers bok:
(Bilden är tagen från Mina Bibliotek, och ni kan läsa mer om boken och handlingen här på deras sida.)
Jag minns inte så himla mycket av handlingen, jag gör ofta inte det. Jag minns däremot känslan väldigt tydligt som jag har haft när jag läser boken. Och stämningen. Den handlar om två tjejer i min ålder ungefär (så gammal jag var då) som var bästa kompisar. När kriget kom blev allt helt plötsligt väldigt komplicerat då en av tjejerna var jude. Och halsbandet, jag minns så tydligt halsbandet. Jag minns även två scener väldigt tydligt i boken. Vill inte gå in på detaljer, men de gav mig en känsla av hur djupt orättlist livet kunde vara, men samtidigt att det verkligen finns hjältar. Känslan att rasismen är grymt orättvis sitter i mig än idag. Den kommer aldrig lämna mig.
Jag blev väldigt berörd av den här boken. Den påverkade mig. Jag tror att det var den första boken jag läste som utspelade sig under andra världskriget, och hur oförståeligt jag tyckte att det var. Rasismen var oförståelig då, och rasismen är oförståelig idag.
Den här boken lärde mig att vi alla kan göra någonting för att hjälpa, för att förändra. Så låt oss göra just det. Förändra.
#bokbloggaremotrasism #jagärintesverigedemokrat