We have always lived in the castle – Shirley Jackson

Merricat bor med sin syster Constance och sin farbror Julian i det hus där deras familj har bott flera generationer tillbaka. Men nu finns det inga fler familjemedlemmar. De är alla döda.

Mer vill jag inte gå in på handlingen. Jag visste inget om boken när jag började läsa den, och det är jag gladare än någonsin att jag inte gjorde. Däremot önskar jag nu efter att jag läst boken att jag hade någon att diskutera den med. Det finns så många frågetecken som ploppar upp i mitt huvud hela tiden.

Boken lämnar många saker väldigt öppna, och jag vet inte vad jag tycker om det. Jag gillar det, men samtidigt önskar jag att det inte var riktigt så många lösa trådar. Det är det som skulle vara intressant att diskutera med någon annan, alla dessa lösa trådar.

Jag gillar boken. Jag gillar den starkt. Men jag ÄLSKAR den inte. Jag är dock väldigt glad att jag läst den, och jag tror att det här är en sådan bok som kommer växa med tiden. Så ge mig ett tag så kanske jag hyllar den sedan. Det är faktiskt väldigt troligt att jag kommer göra det. Mycket möjligt. Nästan givet.

Om du vill läsa mer om handlingen kan du göra det i recensionerna till denna boken hos till exempel Kafka på jobbet, Dark places och Bokstävlarna.

Du kan köpa den hos bokus eller adlibris.

Helgens bokinköp

Jag har alltså shoppat lite böcker i helgen. Vad tycks?
Den perfekte mannen – Sheila O’Flanagan
Mordet i Eiffeltornet – Claude Izner
Slutet på mr. Y – Scarlett Thomas
Rosornas arv – Leila Meacham
Själens osaliga längtan – Audrey Niffenegger
Bitter Chocolate – Lesley Lokko

En bok är ingen bok

Okej, nu får ni vara snälla mot mig, ty jag har syndat. Jag har idag, tre dagar efter mitt inlägg om att jag inte är sugen på bokrean, gjort just det. Handlat på bokrean. Men! Bara en endaste liten bok. En engelsk pocket för 39 kronor. Så man kan ju knappast säga att jag köpte den, utan snarare att jag nästan fick den. Och det var bara den enda. Jag köpte fler böcker, även det pocketar, fast på svenska men de var till fullpris. Men i mitt försvar (ett till) kan man ju knappast kalla en ynka liten pocket att shoppa loss. Så jag håller fast vid mitt tidigare uttalande; jag har inte varit sugen på bokrean i år, och jag har inte shoppat loss på den…

Ovärdig bokbloggare?!

Idag känner jag mig som en ovärdig bokbloggare. Är jag ensam om att inte köpa loss på bokrean i år? Jag har köpt andra böcker nyligen som jag trånat efter, men har inte hittat något jag verkligen vill ha (som jag inte redan har) på bokrean. Det hjälper nog att jag inte går till en fysisk boklåda, då hade det varit svårt att gå därifrån tomhänt, men jag känner inget sug att gå dit i år. Är jag ensam om detta?

Tidsresenärens hustru – Audrey Niffenegger

Clare är en konstnär med stort lockigt rött hår. Henry är åtta år äldre än Clare, har svart hår, jobbar som biblotekarie och reser ofrivilligt och okontrollerbart i tiden.

Jag har redan hyllat Audrey Niffenegger, och jag kommer göra det ännu en gång. Jag älskar den här boken. Mest av allt älskar jag stämningen och karaktärerna. Clare och Henry. Men missuppfatta mig inte, de är inte perfekta! Ibland blir jag irriterad och frustrerad på dom, men det går över ganska snabbt igen. Niffenegger skriver en trovärdig historia, och det här med att Henry förflyttar sig i tiden känns helt naturligt. Hon målar upp en fantastisk kärlekshistoria. Den känns ärlig och äkta och naken.

(SPOILER) En liten spoiler och ett litet men (okej, två) i min hyllning:
Jag är verkligen inte förtjust i att Clare och Henry har sex första gången när Henry är 41 och Clare är 18. Usch, jag tyckte det kändes obehagligt. Och det var inte nödvändigt för historien heller. Snarare hade det passat bättre in om Clare hade fått vänta lite till. Det är för övrigt den andra, och sista, grejen jag irriterade mig på. Att hon väntar och väntar på Henry medans han är ute och ja, …. umgås med andra tjejer… (ni fattar). Jag vet, jag vet, det finns förmildrande omständigheter, men jag irriterar mig i alla fall på att hon är så passiv medans han är så aktiv. (SLUT SPOILER)

Men låt nu inte mina små men avstå någon från att läsa den här boken. För den är underbar! En komplett bok. Den typen av bok som jag älskar och njuter av. Man får följa Clare och Henry stora delar av sina liv, och man kommer dom nära och Niffenegger skriver snyggt. Man vill hela tiden veta hur det ska gå för dom, då de i olika stadier i sina liv och sitt förhållande står för olika utmaningar. Jag förstår nu (äntligen) vad alla andra ser i Audrey Niffenegger, och jag lovar, jag kommer absolut läsa fler böcker av henne. Antagligen alla hon skrivit/kommer skriva. Så bra är hon!

Köp boken hos bokus eller adlibris.

Vem är det som bestämmer?

Okej, kom in på bland annat baksidetexter i mitt förra inlägg och om att jag inte brukar läsa dom. De avslöjar ju så ofta (nästan alltid) (okej, alltid) mer än vad jag vill veta innan jag själv läser boken. Hur vet du det undrar ni? Jo, för att jag har irriterat mig på det i flera år, och nu, bara för att liksom se om min teori stämmer, brukar jag läsa baksidan efter att jag läst ut boken, men jag blir irriterad i alla fall. Jag har ju klarat mig, men inte de andra som läser baksidan innan de läst boken.

I alla fall skrev Eli (från bloggen Eli läser och skriver) i kommentarerna att hon tycker att det verkar som att de som skriver baksidetexten ibland inte har läst boken, för den ger fel bild av boken. Jag kan inte annat än att hålla med!

Så nu till min fråga; Vad tycker författarna om texterna som skrivs där bak på sina böcker? Har de godkänt texten? För de kan väl inte tycka om att läsupplevelsen av en bok de lagt ner så många timmar och så mycket slit på och hela sina hjärtan i helt förstörs på grund av femton rader där bak!??

Förväntningar

Ibland kan det vara svårt när man ska börja läsa en bok som är väldigt omtalad och omskriven. Den kanske är hyllad eller sågad, det spelar i det här sammanhanget mindre roll. Ganska ofta läser jag att folk blir besvikna när de läser en väldigt hypad bok, för att den inte var lika bra som de hade trott/hoppats. Jag är verkligen inte immun mot de här händelseförloppen, men en sak som jag tror har räddat mig några gånger är att jag inte gillar att läsa för mycket om vad boken handlar om innan jag läst den.

Varken recensioner eller baksidan på böckerna läser jag speciellt noga innan jag själv läst boken. Jag läser gärna vad folk har tyckt om boken, men jag läser inte gärna om själva handlingen. Om man inte vet så mycket om handlingen, utan bara vet att den är älskad blir inte jag lika lätt besviken i och med att jag inte vet vad som väntar mig rent händelsemässigt i boken. Jag skummar halva baksidan av boken när jag köper den (om jag inte redan vet att jag ska köpa den) men sedan kastar jag mig in i boken med huvudet före. Jag älskar känslan av att börja läsa en bok och inte veta alls vad som komma skall. Att inte veta hur handlingen kommer vara eller vad det kommer vara fokus på. Att inte veta någonting om karaktärerna jag kommer lära känna. En underbar känsla! Och ett stort plus är att jag aldrig tröttnar på handlingen i en bok innan jag läst den!

Varför jag gör så här undrar ni? Efter år av irritation och förbannelse över de som skriver baksidetexten på böckerna, där de alldeles för ofta avslöjar alldeles för mycket. Jag läste en bok och mitt fokus låg på hur långt i boken jag hann komma tills allt hade hänt som stod på baksidan. Det pågick i några år, sedan sa jag till mig själv att nu får det bli ett slut på det här, och den enda lösningen jag kunde komma på var att inte läsa hela baksidetexten. Jag läser nu för tiden bara första halvan kanske, och inte ens den speciellt noga. Jag bara skummar lite. Det fungerar för mig! Jag är inte alls lika irriterad längre 😉