Boven i mitt drama kallas kärlek är en väldigt självutlämnande bok. Unni har fem barn när hon träffar Niclas. När hon har träffat Niclas spelar ingenting eller ingen annan person längre någon roll, trots att hon inte blir bra behandlad av Niclas. Hela hennes liv och hela hon går ut på att göra honom lycklig, något som är omöjligt. Han blir aldrig nöjd. Han blir aldrig glad. Men hon fortsätter försöka.
Det jag älskar extra mycket med den här boken är att Unnis son har skrivit stycken i den ur hans perspektiv, och det ger hela boken en extra dimension. Han skriver precis det jag tänker och emellanåt skriker åt Unni i boken.
Jag har så svårt att förstå det här! Vad är det som gör att man sätter sig själv, och sina barn (!), i andra hand bara för att göra en kille, som slår en, lycklig? Jag vet att hon försöker förklara det i boken, och hon lyckas bättre än någon annan författare jag har läst, men jag förstår ändå inte riktigt. Hur kan EN relation vara viktigare än allt annat i livet? Och då menar jag ALLT. Relationen till barnen, relationen till alla hennes vänner, karriären, sitt hem, pengar. You name it.
Det hon utsätter sina barn för i den här boken är oförståeligt för mig. Det är stort av dom att dom försöker bygga upp en relation med sin mamma igen efter allt det. Sonen skriver i slutet av boken ett stycke som jag verkligen burit med mig efter läsningen:
Vi försökte varna mamma för hennes Bosie, men då blev hon arg. Nu är hon arg för att vi inte varnade henne. Men jag vidhåller att hon uteslutande har sig själv att skylla. Detta vill jag också meddela alla som läser hennes dravel. Hon fick vad hon tålde och hon tålde det. Förhoppningsvis fick hon nog.
-sid. 418
Han kanske låter hård, men om du läser boken kommer du förstå honom. Jag tycker han är väldigt kärleksfull mot sin mamma i boken trots allt hon gjort mot honom. Och allt hon gjort mot sig själv.
Jag måste erkänna att jag blev otroligt arg av att läsa Boven i mitt drama kallas kärlek. Jag blev arg och ledsen och trött. Ja, den väcker många känslor, och den känns väldigt äkta. Naken. Det är otroligt modigt av Unni Drougge att skriva en sådan här bok, och jag vill från botten av mitt hjärta tacka henne för att hon gjorde det. Tack!
Den här boken borde ALLA läsa. Den borde vara obligatorisk i skolan. Den borde diskuteras ingående. Drougge visar hur det ser ut i ett förhållande där begreppet kärlek är förvridet. Förhoppningsvis ger den oss andra lite mer hum om vilka de stora varningsflaggen är när vi ger oss in i ett nytt förhållande. Eller hjälper oss att se vårat nuvarande med andra ögon. Det här är en viktig bok som inte får glömmas bort!
Om du inte har läst den, gör det nu. Du kan köpa den hos t. ex. bokus eller adlibris.
Påhittade nöjen 