(Jag vet, bilden är jättesuddig, men omslaget är så fint så jag ville ha med det i alla fall…)
Jag köpte den här novellsamlingen för tre år sedan och den blev läst först nu. Inte för att jag trodde att den skulle vara dålig, tvärtom, men jag är inte stor på det här med noveller. De här novellerna är bra. De är till och med väldigt bra. De är nära, tänkvärda, ibland sorgliga ibland lite roliga. Jag njöt av läsningen. Men ändå. Jag vet inte. Det här med noveller passar inte riktigt mig.
Jag är den som gärna läser tegelstenar. Som inte är rädd för en tjock bok. Det får gärna ta lite tid att läsa en bok. Jag gillar när en berättelse går på djupet, när man lär känna karaktärerna och man börjar känna med dom. Man gottar in sig riktigt i boken, och det känns som en hel liten ny värld man går in i. Man försvinner in i den. Det gillar jag!
Åter till den här boken. Den är väldigt bra, men det är noveller. Jag blev nyfiken på en del av karaktärerna, och jag blir nästan lite irriterad för att jag inte får lära känna dom mer. Inte så att jag nödvändigtvis måste veta hur det ska sluta, men jag vill veta mer om karaktärerna. Hur de hamnat där de är, varför det blev som det blev, hur de känner över att det blev som det blev. I novellen får jag bara ta del av ett kort ögonblick. Det räcker inte för mig.
Jag älskar Anna Gavalda, och det gör jag ännu mer efter att ha läst den här boken! Men jag är glad att hon även skriver romaner. Tjocka romaner 🙂