Nirvanaprojektet – Stefan Tegenfalk

Nirvanaprojektet är andra delen i en trilogi av Stefan Tegenfalk. Läs gärna först vad jag tyckte om den första delen Vredens tid.

rec. ex.

Walter Gröhn och Jonna de Brugge fortsätter här jakten på preparatet som kallas Drog-X och Leo Brageler som de fortfarande inte fått tag på. Boken börjar i ett lite lugnare tempo, vilket är bra då jag behövde lite påminnelser om vad som hände i förra delen, men det blir inte för mycket så att det bara känns som upprepanden, tvärtom, Tegenfalk har fått in det på ett snyggt sätt. Men sedan drar boken i gång. Vi får styckesvis följa olika personer vilket gör att han lyckas hålla spänningen uppe hela tiden, och spännande är det! Det är kidnappningar och tillslag och specialinsatta grupper och misstänkta läckor inom polisen. Mumma! Under den andra delen av boken har jag knappt tid att komma upp för luft. Jag måste ju få veta vad som ska hända!

Under läsningen var det en känsla som kom över mig. Ni vet den där känslan man får när man sitter och tittar på ett extremt spännande program på tv och det blir mer och mer invecklat, mystiken bara tätnar och spänningen får en att sitta på spänn i soffan, och så slänger man en blick på klockan och inser att det här kommer de aldrig hinna reda ut. Jodå, så lätt tänker jag inte ge upp. Tänk positivt, det kan gå! Det kommer lösa sig. De kommer få fast honom/henne. Eller? Neeeeej!!! Programmet slutar och de där tre gräsliga orden kommer upp på rutan ”To be continued…”. Den känslan fick jag när jag läste Nirvanaprojektet. För varje sida jag läste slängde jag ett öga på hur många sidor det var kvar och insåg ju länge jag kom att det här kommer bli ett fortsättning följer slut. Och det blev det. På sätt och vis. Det är i och för sig en trilogi, så jag hade ju väntat mig att det inte skulle bli ett komplett totalt slut, men ändå. Problemet ligger absolut inte i den här boken, utan mer att jag vill läsa fortsättningen NU, och det kan jag inte. Den tredje delen har ju inte kommit ut än…

Jag var lite tveksam efter Vredens tid, även om den hade sina kvaliteter och att det fanns potential att trilogin fortsättningvis skulle bli så mycket bättre, och här har mina tvivel helt försvunnit. Nirvanaprojektet är en strålande och spännande bok där Tegenfalk gjort ett fantastiskt jobb. Det här är en bok jag verkligen rekommenderar. Och den tredje delen, Den felande länken, är för mig ett måste!

Du kan till exempel köpa boken hos bokus eller adlibris.

En bekännelse

För något år sedan eller så såg jag The Reader (Stephen Daldry)  för första (och än så länge enda) gången. Jag äger filmen, och har de senaste dagarna varit sugen på att se den igen. Jag är inte mycket för att läsa om böcker, men att se om filmer gör jag med i stort sett alla filmer jag gillar. Detta har fått mig att tänka på boken. The Reader är ju baserad på boken Högläsaren av Bernhard Schlink, och trots mina djupa traditioner och övertygelser så såg jag i detta fallet filmen innan jag läste boken. Och inte nog med det, jag gillar filmen så mycket att (håll i er nu!) jag är rädd för att läsa boken. Jag är rädd för att boken inte ska vara lika bra, och att den ska förstöra den fina filmen. Vad säger ni? Någon som läst och sett filmen? Är det värt att läsa den? Ärligt, nu bokälskare! Man är faktiskt inte otrogen bara för att man uppskattar en bra film då och då. Eller? 😉

En mysig dag

Gårdagen gick till att storstäda här hemma. Det blev både ‘vanligt’ städ, plus extra skrubbande av toalett och kök (äntligen städade jag ur ett skåp där brödrosten och lite andra apparater står, inte en dag för tidigt!) och så gjorde jag i ordning på balkongen. En del blommor behövde slängas och krukor behövde diskas. Det blev kort och gott ett ordentligt träningspass. Detta är uppgjort för en bra söndag!

Idag kan jag nämligen läsa, sitta vid datorn och kolla på friidrotts-vm (med tända ljus runt mig) så mycket jag vill. Nu ska jag göra en smaskig soppa på lite olika rotfrukter, det passar bra en så regnig dag som denna. Det här är en riktigt mysig dag. Precis som en söndag ska vara!

Vad tycks?

Efter att ha blivit bjuden på en mysig utelunch med sjöutsikt (och sol och blå himmel) blev det en sväng till myrorna. Där hittade jag som vanligt många intressanta böcker. Eller vad sägs om:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  • Fyrmästarens dotter – Ann Rosman
  • Ät mig – Agnes Desarthe
  • Fallet Vincent Franke – Christoffer Carlsson
  • Stjärnornas tennisbollar – Stephen Fry
  • No logo – Naomi Klein
  • White tiger – Aravind Adiga
  • Öde – Christine Falkenland

Inte illa va!? Och gissa vad, jag blev bjuden på dom också. Och det är inte ens min födelsedag! Underbart. Mammor är verkligen något utöver det vanliga. Vet precis vad som gör en glad. Jag hade även fantastiskt sällskap (mamma och min syster) och vi hade det så där avslappnat och skönt. Ingen var stressad, ingen hade några måsten, utan vi bara satt och pratade och umgicks och åt och drack kaffe. Så mysigt! Tack för en mysig dag!

Adele

Igår gjorde jag det bästa köpet på länge. Något jag länge velat ha, men som det av någon anledning inte blivit av att jag köpt än. Förrens igår. Då köpte jag äntligen 21 av Adele. Vilken musik. Vilken röst. Vilka texter. Vilken skiva!! Plus att jag hade glömt hur otroligt skönt det kan vara att släcka alla lampor och lägga sig på sängen och bara lyssna på musik. Flashbacks från tonåren någon!?

Äntligen!

Jag har varit här på wordpress i några veckor nu och jag börjar vänja mig och sakta, sakta lära mig. Idag har jag gjort de sista större sakerna, nämligen flyttat över sidorna Litteratur av kvinnor och Litteratur av män från den gamla bloggen till denna. De skulle kanske behöva kollas igenom för att se vilka författare som borde läggas till, något ni gärna får hjälpa till med om ni tycker  någon saknas. Jag ser också nu när jag gått igenom listorna att det var ganska länge sedan jag läste någon bok som finns med på de här listorna. Jag ska försöka bli bättre på detta, då jag tror att  många av de böckerna är fantastiska, om än tidskrävande eller lite tunga emellanåt.

The Help – Kathryn Stockett

Jackson, Mississippi. 1960-talet. Det är en spännande tid då mycket händer. Några år tidigare ägde Rosa Parks och bussincidenten rum. Elvis börjar bli populär. Martin Luther King håller sitt berömda ”I have a dream”-tal. James Meredith blir den första svarta mannen som går på University of Mississippi. Som sagt, en spännande tid.

Världen börjar sakta (alldeles för sakta) inse och acceptera att svarta och vita människor är lika mycket värda. Att vi är precis likadana, vi har bara olika färg på våra hudar. Men i Jackson Mississippi ligger utvecklingen lite efter. Svarta och vita lever separata liv. De bor i olika ändar av staden, de har olika förutsättningar, de har olika läkare, olika skolor. De har till och med separata toaletter i de privata hemmen så att inte de vita ska få några av de svartas sjukdomar. De vita är arbetsgivare och de svarta är arbetstagare med oacceptabelt låg lön. I The Help ligger fokus på svarta kvinnor som jobbar som hemhjälp för vita kvinnor och de vita kvinnorna som anställer dom. Hemhjälpen sköter deras hem, de uppfostrar deras barn, de lagar all mat, och ändå litar de vita kvinnorna inte på dom. Det blir en speciell dynamik mellan dessa kvinnor som blir väldigt intressant.

Boken har tre huvudkaraktärer: Aibileen, Minny och Miss Skeeter. Aibileen har jobbat med att uppfostra vita barn i hela sitt liv. Hon stannar inte för länge hos en och samma familj, utan gillar att jobba i familjerna när barnen är små och växer upp, sedan byter hon gärna hushåll. Hon bor ensam och sörjer sin son som dött ett par år tidigare i en olycka. Hon är lugn och stabil och mycket omtyckt (i sin del av stan). Minny har fem barn och en man och hon har problem med att hålla sig kvar på ett jobb då hon har svårt att hålla tyst. Hon har för stor mun och säger gärna emot husfrun, något som inte uppskattas. Aibileen och Minny är väninnor och bor i samma område. Miss Skeeter är en vit kvinna som precis kommit hem igen efter att ha varit iväg i några år och utbildat sig. Hennes dröm är att bli journalist. Hon umgås i de vita kretsarna men börjar inse mer och mer att hon inte nödvändigtvis delar alla deras åsikter.

Det här är en alldeles fantastisk bok som jag bara älskar och inte kan få nog av. The Help är rolig, tänkvärd, viktig, spännande, gripande, hjärtlig, underhållande, ja, listan kan göras lång. Den är skriven på sydstatsdialekt, vilket ger ännu en dimension till läsningen, något som (antagligen) försvinner i den svenska översättningen, så läs den gärna på engelska. (Plus att bokens omslag är ett av de snyggare alla kategorier.) Jag rekommenderar hjärtligt den här boken till ALLA. Läs den och njut, och en liten varning; den är omöjlig att lägga ifrån sig!

Köp The Help hos bokus eller adlibris.