God morgon!

Det är nästan skrämmande vad mycket bättre jag mår när jag har fått i mig mitt kaffe på morgonen.

Annonser

Maria Ernestam. Gillar. Gillar inte. Gillar. Gillar inte.

Jag vill verkligen gilla Maria Ernestam. På riktigt. Jag önskar att jag gjorde det. På ett sätt gör jag det, men nej, det räcker inte ända fram. Jag började med att läsa Busters öron för ett par år sedan och tyckte boken var så fruktansvärt t.r.å.k.i.g. Men så efter ett tag började jag tänka på vad boken hade handlat om och jag älskade ju faktiskt handlingen i boken. Jag måste varit på dåligt läshumör tänkte jag. Boken var nog strålande EGENTLIGEN. Så jag läste Kleopatras kam. Men tyvärr, samma sak där. När jag lade ifrån mig boken gillade jag idén med den, och hon kan verkligen få ihop intressanta historier, och berättelserna utvecklar sig väldigt snyggt. Men tyvärr. När jag sitter och läser tycker jag bara den är tråkig. Men jag vill verkligen gilla henne, så jag kanske ger henne en chans till. Tredje gången gillt!?

Vredens tid – Stefan Tegenfalk

rec.ex.

Den anti-sociala kriminalkommissarien Walter Gröhn får i uppgift att ta hand om Jonna de Brugge, som arbetar på Rikspolisstyrelsens särskila utredningsenhet, RSU, som ska ha en praktik på polisen. RSU är en ny avdelning inom polisen och de är kända för att bestå av unga, väldigt smarta människor som vet sin väg i teorin. De börjar arbeta tillsammans med ett fall där en taxichaufför blir överfallen av en resenär med slutresultatet att chauffören dör.

Karaktärerna är riktiga stereotyper, men för mig är det inte alltid en dålig grej. Jag kan ofta till och med gilla konceptet med en ung ny söt oerfaren tjej och en gnällig grumpig gammal gubbe. Det gör jag i den här boken. Jag blir väldigt förtjust i både Walter och Jonna.

Karaktärerna klarar sig undan det negativt stereotypiska, men det gör inte handlingen. Handlingen utvecklar sig på ett sätt jag läst 100 gånger förut, och ämnet han tar upp i boken (eller, ett av ämnena, men huvudtanken i utredningen) känns krystat och väldigt PK. Så att det faktiskt blir tråkigt…

Första halvan av boken slukar jag. Jag går helt upp i läsningen. Jag gillar intrigen och det finns ett driv i läsningen. Som sig bör i en deckare. Handlingen är spännande och jag tycker att det finns mycket intressant att plocka från och utveckla härifrån till den trilogi det är. Men efter halva boken ungefär dör boken ut för mig. Handlingen går inte framåt. Författaren dumförklarar läsaren och förklarar en massa saker som man redan har förstått. Han utvecklar saker han verkligen inte behöver utveckla. Fallet poliserna har hand om förlorar spänning. Jag bryr mig inte riktigt längre. Och det är inget smickrande betyg på en deckare.

Jag kommer inte avslöja boken för er, men jag kommer snudda vid vad jag tycker om slutet, så jag varnar för en liten (SPOILER).

Slutet var INTE bra. Så väntat. Man har vetat svaret hela tiden, och inte på det där snygga sättet typ ”Aaah, är det så det hänger ihop, hur kunde jag missa det”. Nej här är det skrivit en rakt på näsan hela tiden. Och man förstår också att boken inte vill att jag ska tro en sak och så hänger det ihop på ett annat sätt, nej, här vet man. Jag vet hur det kommer sluta.

(SLUT SPOILER). Men, första halvan gillar jag väldigt mycket och den väger upp för slutet på många sätt. Jag är nyfiken på de andra två delarna, som jag kommer läsa. Hoppas att bok nummer två håller hela vägen, för då kan det bli riktigt bra!!

Köp Vredens tid på bokus eller adlibris.

Tiden finns nog, det är jag som behöver bättra mig

Jag har i veckan haft problem med teknologin här hemma och jag började tänka lite. Tänk hur mycket tid man lägger på telefonen, tv:n och datorn. (Eller, JAG lägger i alla fall mycket tid på det, jag ska inte dra med er ner i fallet ;)) Undra hur många fler böcker man skulle läsa om man lade lite av den tiden på att läsa istället!? Jag menar, hur ofta sitter jag inte och slötittar på tv och zappar runt och ser på program jag egentligen inte är intresserad av. Likadant med datorn. Ibland sitter jag och surfar runt eller uppdaterar google reader typ tio gånger i minuten för att se om någon blogg har skrivit ett nytt inlägg. Däremot vet jag inte om jag vill gå så långt att jag gör något åt det. Jag nöjer mig nog med att för nu konstatera att jag kunde haft mer lästid och så får jag se om jag blir bättre på att stänga av tv:n…

Grrr….

Teknologin i mitt hem har inte varit på min sida den här veckan. Igår beställde jag hem en ny mobil då min nuvarande stänger av ljudet mellan mig och den jag pratar med allt som oftast, och ibland (rätt ofta!) bryter den samtalen. Så kan jag ju inte ha det. Inte när jag inte har någon mer telefon hemma. Alltså kommer det en ny söt liten mobil till mig förhoppningsvis om ett par dagar.

Sedan har min dator krånglat som sjutton. Eller det är nog inte datorn i första hand, det har varit något med internetuppkopplingen tror jag, så jag har avinstallerat och ominstallerat program samtidigt som jag har hållt tummarna att jag inte gör saken värre hela eftermiddagen. Usch vad tråkigt det är och vad stressad man blir när man sitter med datorn och allt, precis allt tar en. så. himla. lång. tid! Jag lyxade även till det för min dator och dammsög den lite så inte fläkten ska köra för hårt och att slippa att datorn blir så himlans varm. Och jag ska väl inte ropa hej än, men jag vet i sjutton om det inte har fungerat. Jag menar, jag har ju suttit här nu i flera minuter och skrivit utan att den börjat gnälla en enda gång. Nej, det verkar som jag är tillbaka i cyber-världen. Nu ska jag gå in på Google reader och se vad ni andra bokbloggare har skrivit för fantastiska inlägg när jag har varit utelåst…

PS. Om jag ska vara sådär käck och se efter ljuspunkten i det hela så måste nog det vara att jag har haft mer lästid när jag inte varit inne på datorn. Fast å andra sidan har jag ju spenderat hela eftermiddagen idag utan att läsa vare sig bok eller blogginlägg…

Djävulen bär Prada – boken och filmen

En sak som ofta och gärna diskuteras är den eviga frågan; Vilken är bäst? Boken eller filmen? Ofta faller mitt svar på boken. Jag gillar ofta den mest. Jag läser också gärna boken först, innan jag ser filmen. Det finns givetvis undantag. Gudfadern till exempel, jag älskar filmerna och har ännu inte läst boken. Sagan om ringen, samma sak där. Vet inte ens om jag är sugen på att läsa några av böckerna i fråga.

Men så händer det då och då att jag gillar filmen lika mycket som jag gillar boken (eller tvärtom) och så är det med Djävulen bär Prada. Jag får samma känsla av boken som av filmen, vilket inte sker alltför ofta. Ibland kan man gilla både filmen och boken men de ger ändå inte samma känsla. Så är alltså inte fallet här (för mig). Jag är inte direkt intresserad av mode, men i den här boken och filmen fungerar det verkligen. Till och med jag kan sitta och småfnissa åt hur lite huvudrollen kan om mode (det kanske är för att jag känner igen mig!?). De hade inte kunnat hitta bättre skådespelare än  Anne Hathaway och Meryl Streep till rollerna heller! Och de tolkar rollerna underbart.

Jag är inte stor på att läsa om böcker, men att se om filmer tycker jag om. Ska nog kolla på den här filmen igen snart, det var ett tag sedan nu och jag är lite sugen på något lätt och mysigt sådär. Om du inte har läst boken eller sett filmen; gör det. Om du har gjort det får du gärna kommentera och säga vad du tyckte om den/dom!

Den amerikanska flickan – Monika Fagerholm

”Sandra Natt&Doris Dag, Doris Natt&Sandra Dag. Två flickor i likadana svarta tröjor på vilka det stod ”Ensamheten&Rädslan” i grön målfärgstext på magarna. Långärmade trikåblusar mitt i sommaren, men, och det var det viktigaste, klädesplagg som det fanns exakt två likadana av i hela vida världen.” (s. 138)

Sandra och Doris bor i Trakten. Ingen av dem har haft en enkel uppväxt och när de finner varandra blir de bästa vänner och skapar en egen liten värld. Några år tidigare hade den amerikanska flickan, Eddie, flyttat till Trakten och strax efteråt drunknade hon. Morgonen efter hittas Björn, Eddies vän, död. Han hade hängt sig. Sandra och Doris är nyfikna på Eddie, den amerikanska flickan och hela historien runt henne och de betämmer sig för att ta reda på vem hon var och vad det var som egentligen hände, varför det slutade som det gjorde.

Vi välkomnas in i Sandras och Doris värld där vi ser världen genom deras ögon. Och så snyggt Monika Fagerholm gör det. Språket är strålande, det riktigt gnistrar om det. Älskar att det är repetativt. Olika fraser, tankar, textrader återkommer gång på gång, och för varje gång förstår man lite mer vad det faktiskt betyder.

Vilken fantastisk bok! Jag tror inte jag har läst något liknande innan, och det här är en bok helt i min smak. Jag älskar historien, jag älskar karaktärerna. Jag bryr mig om karaktärerna. Jag älskar berättarstilen och jag älskar hur boken utvecklar sig. Som sagt; Vilken fantastisk bok! Jag har definitivt hittat en ny favoritförfattare. (En till…)

Jag vet inte vad jag hade väntat mig av den här boken, men den var inte alls som jag hade tänkt mig. Jag har läst många hyllande recensioner om den här boken, och jag var rädd att den inte skulle leva upp till hypen, men jag måste säga att för mig var den bättre än vad jag hade vågat hoppas på! Jag är lyrisk och jag kommer tjata om den här boken och författaren till alla som vill lyssna. (Och nog till de som inte vill lyssna också ;)) Jag rekommenderar den här boken varmt. Till alla.

Den här boken ingår i min Boktolva.

Köp Den amerikanska flickan på bokus eller adlibris.