A Little Life – Hanya Yanagihara

I A Little Life får vi följa Willem, JB, Malcolm och Jude. Vi får följa deras vänskap och vad som händer dom genom hela livet. Jag vill även nämna Harold och Andy, två andra karaktärer som är med genom hela boken.

Jag skulle säga att boken främst handlar om just vänskap, men det finns många olika saker den också handlar om.

Det här är en sådan där bok som har allt. Det är en tegelsten till bok, men jag hade inte kortat ner den med ett enda ord. Tvärtom. När jag läst den ville jag ha mer. Läsa den igen. Jag ville inte att den skulle vara slut.

För första gången satt jag med små klisterlappar som jag satte fast vid olika ställen i boken, och jag har verkligen gått tillbaka och läst på dom ställena. Flera gånger. Här är ett guldkorn, ett som jag tycker är mitt i prick:

It was impossible to explain to the healthy the logic of the sick, and he didn´t have the energy to try.

-page 273

Det här är antagligen det jag läst flest gånger:

But what Andy never understood about him was this: he was an optimist. Every month, every week, he chose to open his eyes, to live another day in the world. He did it when he was feeling so awful that sometimes the pain seemed to transport him to another state, one in which everything, even the past that he worked so hard to forget, semmed to fade into a gray watercolor wash. He did it when his memories crowded out all other thoughts, when it took real effort, real concentration, to tether himself to his current life, to keep himself from raging with dispair and shame. He did it when he was so exhausted of trying, when being awake and alive demanded such energy that he had to lie in bed thinking of reasons to get up and try again, when it would be much easier to go to the bathroom and untape the plastic zipped bag containing his cotton pads and loose razors and alcohol wipes and bandages from its hiding place beneath the sink and simply surrender. Those were the very bad days.

-page 164

A Little Life är en väldigt känslomässig upplevelse som tar upp många tunga ämnen, och ibland gör det så ont och hjärtat bara kniper ihop sig. Karaktärerna har en plats i mitt hjärta. Tror inte jag har känt så här för några karaktärer i någon annan bok förut, och jag känner med dom hela boken igenom.

Som ni kanske förstått är det här en av de bästa böckerna jag någonsin har läst. Den har allt. Den fick mig att känna allt. Jag älskar den här typen av böcker, och den här är hittills en av de bästa, om inte DEN bästa. Har funderat i flera veckor på om det här är den bästa boken jag läst, och jag tror att den är det. Wow, trodde aldrig jag skulle säga så om en bok. men jag ångrar mig inte, så jag säger det igen. A Little Life är den bästa boken jag har läst!

Originalets titel: A Little Life
Författare: Hanya Yanagihara
Antal sidor: 814
Första utgivning: 2015
Förlag: Anchor Books
Första meningen: ”The eleventh apartment had only one closet, but it did have a sliding glass door that opened onto a small balcony, from which he could see a man sitting across the way, outdoors in only a T-shirt and shorts even though it was October, smoking.”

Maestra – L.S. Hilton

Judith jobbar på ett auktionshus i London. På kvällarna börjar hon jobba som ‘värdinna’ i en lite skum bar. Hon gillar att gå på sexklubbar. Sedan händer det grejer som gör att hon reser runt i Europa.

Jag är ledsen, men det här är verkligen det enda jag kan skriva om den här bokens handling, för den har typ ingen handling. Jag började läsa den här för att en bokklubb i Litsy läste den, så vi var väl ett hundratal som läste den samtidigt. Det var otroligt roligt, och vi hade många roliga diskussioner om boken! Och tur var det, för boken i sig är otroligt usel. Och då menar jag OTROLIGT USEL. Lätt den sämsta boken jag läst på länge. Den är så dålig så jag satt och grämde mig att jag köpt den, för jag vill inte ge författaren mina pengar.

Boken har ingen handling som sagt, saker händer utan förklaring, utan logik. Språket är pinsamt dåligt. Sexscenerna märker man är till för att chocka, men de är bara otroligt pinsamma och chockerande dåliga. Att det sägs att läsarna bara reagerar för att det är en kvinna som gör det, och inte en man, är bara skitsnack. Jag har inga problem med några scener. De är inte chockerande, eller ens uppseendeväckande, utan bara dåliga. De hade varit precis lika dåliga om en man hade varit huvudkaraktären. Att den här boken fått så mycket uppståndelse är totalt obegripligt, och när jag såg en bild på den i senaste Vi läser blev jag faktiskt upprörd på riktigt.

Jag hittade den här recensionen från New York Times, som verkligen slår huvudet på spiken. Den innehåller dock några spoilers! (Om det nu går att spoila den här boken..)

Om ni vill ha er ett gott skratt, googla på bilder på författaren, men en varning, ha skämskudden redo!!

Originalets titel: Maestra
Författare: L.S. Hilton
Antal sidor: 343
Första utgivning: 2016
Förlag: Zaffre Publishing
Första meningen: ”Heavy hems and vicious heels swooped and clacked over the parquet.”

 

Disclaimer – Renee Knight

Catherine är gift med Robert och de har en son, Nicholas. Nicholas har flyttat hemifrån och Catherine och Robert har precis flyttat in i ett nytt hus. En kväll läser hon i en bok och inser förskräckt att boken handlar om henne. Om någonting som hände för länge, länge sedan. Något hon trodde ingen visste någonting om. Men här står det. Allt. I detalj. Till och med vilka kläder hon hade på sig. Vem har skrivit boken? Varför? Vad vill dom? Hur har den kommit in i hennes hem egentligen? Och en fråga för oss läsare: Vad var det egentligen som hände?

Renee Knight har skrivit en riktigt bra thriller! Jag kunde inte sluta läsa. Boken är spännande, och har en del vändningar och utvecklingar som jag i alla fall inte alltid var med på.

Ju mer jag får veta om vad som hände ändras min syn på vissa karaktärer, men kanske framförallt deras handlingar. Helt plötsligt förstår jag dom, och deras handlingar, på ett helt annat sätt. Sådant gillar jag!

Jag vill också ge henne ett stort plus för slutet på boken. (Lugn, jag ska inte avslöja någonting ;)) Ibland har sådana här böcker stora ”Hollywood-slut” med stora actionscener som känns otroliga och malplacerade. Eller så kan slutet kännas lite stressat och att man inte alltid får tillfredsställande svar och förklaringar. Så är det inte här. Jag gillar verkligen även slutet på den här boken.

Originalets titel: Disclaimer
Författare: Renee Knight
Antal sidor: 362
Första utgivning: 2015
Förlag: Transworld Publishers
Första meningen: ”Catherine braces herself, but there is nothing left to come up.”

 

A Spell of Winter – Helen Dunmore

Syskonen Catherine och Rob bor på landet i ett stort, men förfallet, hus med deras morfar. Morfadern flyttade in i huset när deras mamma var liten. Han kom med flickan i armarna, och vad som hände innan det vet de inte. Inte så mycket om vad som hände efter det heller. Mamman och pappan är inte längre en del av deras liv. Under boken kommer det fram mer och mer vad som har hänt med föräldrarna och varför de inte längre är en del av sina barns liv. Boken utspelar sig under upptrappningen av det första världskriget, som gör sig mer och mer påtagligt i vardagen. Catherine är huvudpersonen i boken, och hon kämpar med sin vardag och sitt förflutna, men även familjens förflutna.

Det här är den första vinnaren av  Baileys Women’s Prize for Fiction (1996), och det var så jag först hörde om den här boken. När jag sedan såg omslaget fängslade det verkligen mig, och jag köpte den 2011. Jag har gått och tittat på den och ‘sparat’ den i fem år, men nu kände jag för att ta upp den och börja läsa. Det är jag glad att jag gjorde!

A spell of winter är precis som jag trodde att den skulle vara, men samtidigt ingenting som jag trodde att den skulle vara. Stämningen i boken var precis som jag trodde, men handlingen var ingenting som jag hade föreställt mig.

(En liten SPOILER om handlingen här, som händer på sidan 104, om du inte vill veta någonting, fortsätt läsa efter nästa parentes.)

Så när Rob våldtar Catherine i hyddan blev jag förskräckt, förvånad och besviken. Det var något jag inte alls såg komma. Men jag kom genast att tänka på Into the forest av Jean Hegland (du kan läsa mer om vad jag tyckte här). Jag blev rädd att den här händelsen skulle vara en lösning på alla problem, och att det inte hade sin plats i historien, men oj blev mina farhågor inte infriade. Det blev en avgörande händelse för både Rob och Catherine, och när de sedan fortsätter och bildar ett slags förhållande får jag lite ont i magen. Jag undrar hur mycket Catherine egentligen VILL ha det här förhållandet, men med sin trassliga relation till sin pappa och bror, och tiden hon lever i känns det som att hon inte har något val.

(Nu är SPOILERN SLUT.)

Helen Dunmore skriver den här historien så bra, och jag är fängslad i Catherines klaustrofobiska värld. Det här var en väldigt speciell och fängslande läsupplevelse, som jag gillade starkt. Jag går fortfarande och tänker på Catherines öde och liv ibland, trots att jag läst ut den för några veckor sedan, och det om något är väl ett bra tecken på en riktigt bra bok?

Har du läst? Blev du lika förvånad som jag?

Originalets titel: A Spell of Winter
Författare: Helen Dunmore
Antal sidor: 313
Första utgivning: 1995
Förlag: Penguin
Första meningen: ”‘I saw an arm fall off a man once,’ said Kate.”

Vill du också läsa? Köp den hos till exempel bokus eller adlibris.

11.22.63 – serien visas snart

Stephen Kings bok 11.22.63 börjar visas som en miniserie på fox om en vecka. Jag är så nyfiken! Jag gillade boken (du kan läsa min recension här). Det är bra att de gör en serie av den, en film hade inte räckt till. Kommer du titta?

I väntan på det oväntade

Jag dras till böcker som har twister och oväntade vändningar, där jag som läsare blir förvånad och inte själv anat vad som komma skall.

Problemet är ju när man vet att det är en bok med en stor twist. Då spekulerar jag under läsningen vilken twisten skulle kunna vara. Fantasin skenar, och när twisten väl kommer blir jag ju som resultat oftast inte så förvånad. Även om jag inte kunnat lista ut VAD som skulle hända visste jag ju att något skulle hända, och det tar då bort lite av udden.

Ett litet dilemma jag har.

A little life – Stora förväntningar

Jag fick hem A little life av Hanya Yanagihara i lördags. Snacka om höga förväntningar!! Det här känns som en bok som kommer gå rakt in i hjärtat.

Är det någon som har läst? Vad tyckte du?

Mörk jord – Belinda Bauer

Stephen är tolv år och bor tillsammans med sin lillebror, sin mamma och sin mormor. Varje dag, oavsett väder, är han ute på Exmoorheden och gräver. Han letar efter Billy, hans morbror, som försvann när han var elva år. Detta förstörde familjen, och Stephen vill nu göra familjen hel igen genom att hitta Billys kropp. Han går till och med så långt att han skriver ett brev till Arnold Avery, som sitter i fängelse för mord på andra barn från samma område vid samma tid. Allt för att hitta morbror Billys kropp. Utan att veta det startar Stephen igång en rad händelser som kommer få allvarliga konsekvenser.

Bauer skriver otroligt väl, det känns som att man själv befinner sig där ute på Exmoorheden, grävandes och dyngblöt. Det är väldigt intressant att skildra sådana här hemskheter genom en tolvårig pojkes ögon. Han är gammal nog att förstå vad som hänt, men inte tillräckligt gammal för att förstå hur farligt det kan vara och vilka konsekvenser det kan få att kontakta en man som Arnold Avery.

Jag ömmar så väldigt för lille Stephen, att växa upp i en familj som sörjer har satt sina spår i honom, och som många barn vill han fixa det. Lösa problemen och rädda familjen. Det är ett stort ansvar på så små axlar.

Vi får också följa Arnold Avery och se världen och hans brott genom hans egna ögon. Det är skrämmande. Jag får kalla kårar vid flera tillfällen.

Jag tycker att det här är en helt fantastisk bok. Att det sedan är en debut gör mig väldigt glad och jag är beredd att kasta mig över hennes andra böcker!

Originalets titel: Blacklands
Svensk titel: Mörk jord
Författare: Belinda Bauer
Antal sidor: 270
Första utgivning: 2010
Förlag: Modernista
Första meningen: ”Hela Exmoorheden dröp av fukt; den var full av smutsiga ormbunkar, färglöst, grovt gräs, taggig ärttörne och fjolårets ljung; den var så svart att det såg ut som om en eldstorm hade svept fram över landskapet och slitit med sig träden, så att marken lämnats kall och naken för att oskyddad möta vintern.”

Det här är ett recensionsexemplar.

Köp boken hos till exempel bokus, adlibris eller cdon.

 

Tigrar i rött väder – Liza Klaussmann

Nick och Helena är kusiner. De har vuxit upp ihop och står varandra väldigt nära. I vuxen ålder, när andra världskriget har tagit slut, flyttar de till olika delar av landet och lever väldigt olika liv. På 60-talet ska de spendera en sommar tillsammans med sina familjer i Tiger House, där de spenderade sina somrar när de var barn.

Nick är gift med Hughes och tillsammans har de dottern Daisy. Helena är där med sonen Ed. En dag hittar Daisy och Ed en död kvinna. Hon har blivit mördad. Detta kommer att påverka familjerna på sätt de inte kunnat ana.

Den här boken är lite svår att prata om tycker jag. Egentligen händer det inte så mycket i boken, men det är mycket som pågår ändå. För mig var en stor del av behållningen av boken att lära känna karaktärerna i den, och därför vill jag inte prata för mycket om dom. Genom att utgå från olika karaktärer vid olika tillfällen i berättandet lär vi känna personerna, men vi ser också hur de uppfattas av de andra. Klaussmann gör det otroligt snyggt tycker jag. Hon har också lyckats skapa en stämning i boken som tilltalade mig väldigt mycket. I slutet nästan exploderar boken. Från att ha varit ganska lågmäld blir det kaotiskt. På ett bra sätt.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det var med boken, men den höll mig fängslad. Den är intressant (i brist på ett bättre passande ord). Det här är Klaussmanns debut, och jag kommer absolut hålla ögonen på hennes författarskap i framtiden.

Det finns mycket i den här boken jag skulle vilja diskutera, men bara med de som redan läst den, jag inte spoila någonting för er som ännu inte läst den. Så har du läst Tigrar i rött väder diskuterar jag gärna mer om det i kommentarsfältet.

Originalets titel: Tigers in Red Weather
Svensk titel: Tigrar i rött väder
Författare: Liza Klaussmann
Antal sidor: 357
Första utgivning: 2012
Förlag: Modernista
Första meningen: ”‘Jag vet inte säkert om det är en välsignelse eller en förbannelse’, sa Helena.”

Du kan köpa boken hos till exempel bokus eller adlibris.

(Pst! Ser att den är med på bokrean hos både bokus och adlibris, så passa på!)

Detta är ett recensionsexemplar.

Inköp till fullpris

Jag har inte riktigt fastnat för bokrean i år. Den är inte så stor för mig längre nu när pocketen finns. Jag vill inte gå så långt och säga att den spelat ut sin rätt, men jag står inte vid dörren vid midnatt längre och väntar på att den ska börja. Men även om jag inte armbågar mig fram för att hitta billiga böcker längre betyder inte det att jag inte vill ha böcker. Köpsuget efter böcker har verkligen inte avtagit 🙂

Så jag gjorde en beställning med böcker till fullpris istället och hoppar över bokrean i år. (Hittills har jag faktiskt klarat mig, inte en enda bokreabok!) Istället köpte jag hem de här böckerna:

Jag är väldigt nöjd. Det är många böcker och författare som hyllats av boblmaf här, så förväntningarna är skyhöga!!

Har du läst? Vilka? Vad tyckte du?

The Martian – Andy Weir

Mark Watney blir lämnad ensam kvar på Mars. Det är inte den övriga besättningens fel, de tror att han är död. Watney lever, och är nu ensam på Mars med utrustning och förnödenheter som är tänkt ska räcka i några månader. Nu handlar allt om att överleva i flera år tills det kan komma någon besättning och hämta honom. Om han nu kan få kontakt med Jorden och säga att han lever vill säga.

Jag gillar allt med den här boken! Jag gillar att all teknik är väldigt trovärdig (även om vi inte varit på Mars än). Det är en drivande och spännande berättelse, och jag tycker han håller sig på rätt sida så att det blir en lagom blandning av tekniska beskrivningar och spänning. Watney är rymdens MacGyver, och jag älskar det! Alla dessa lösningar han kommer på, jag tycker det är väldigt intressant läsning. Weir är själv en ingenjör, och man märker hur roligt han har haft när han har skrivit och kommit på vissa lösningar. Det är lite nördigt på sina ställen, men det är det jag gillar. Jag gillar att läsa böcker av människor där deras passioner lyser igenom texten, det är smittande.

Jag fullkomligt älskar den torra humor Watney besitter. Weir skriver väldigt bra. Jag tycker det är svårt att förstå att det här är hans första roman.

Om jag ska säga något lite negativt så är det att jag saknar att få veta mer om Watneys mentala tillstånd. Det hade han kunnat skriva lite mer om, det hade varit intressant. Jag förstår att det här inte är den typen av bok där det psykologiska är i fokus, men det sveps förbi lite väl fort. Boken hade fått mer djup, och Watney som karaktär, om det hade utvecklats lite mer.

Allt som allt måste jag säga att jag tycker The Martian är en fantastisk bok! Det ska bli spännande att se filmen, men jag hoppas att många även hittar till boken, för det är den verkligen värd.

Originalets titel:  The Martian
Svensk titel: Ensam på Mars
Författare: Andy Weir
Antal sidor: 435
Första utgivning: 2014
Förlag: Crown Publishers
Första meningen: ”I´m pretty much fucked.”

Vill du köpa The Martian kan du göra det hos till exempel bokus, adlibris eller cdon.

Boven i mitt drama kallas kärlek – Unni Drougge

Boven i mitt drama kallas kärlek är en väldigt självutlämnande bok. Unni har fem barn när hon träffar Niclas. När hon har träffat Niclas spelar ingenting eller ingen annan person längre någon roll, trots att hon inte blir bra behandlad av Niclas. Hela hennes liv och hela hon går ut på att göra honom lycklig, något som är omöjligt. Han blir aldrig nöjd. Han blir aldrig glad. Men hon fortsätter försöka.

Det jag älskar extra mycket med den här boken är att Unnis son har skrivit stycken i den ur hans perspektiv, och det ger hela boken en extra dimension. Han skriver precis det jag tänker och emellanåt skriker åt Unni i boken.

Jag har så svårt att förstå det här! Vad är det som gör att man sätter sig själv, och sina barn (!), i andra hand bara för att göra en kille, som slår en, lycklig? Jag vet att hon försöker förklara det i boken, och hon lyckas bättre än någon annan författare jag har läst, men jag förstår ändå inte riktigt. Hur kan EN relation vara viktigare än allt annat i livet? Och då menar jag ALLT. Relationen till barnen, relationen till alla hennes vänner, karriären, sitt hem, pengar. You name it.

Det hon utsätter sina barn för i den här boken är oförståeligt för mig. Det är stort av dom att dom försöker bygga upp en relation med sin mamma igen efter allt det. Sonen skriver i slutet av boken ett stycke som jag verkligen burit med mig efter läsningen:

Vi försökte varna mamma för hennes Bosie, men då blev hon arg. Nu är hon arg för att vi inte varnade henne. Men jag vidhåller att hon uteslutande har sig själv att skylla. Detta vill jag också meddela alla som läser hennes dravel. Hon fick vad hon tålde och hon tålde det. Förhoppningsvis fick hon nog.

-sid. 418

Han kanske låter hård, men om du läser boken kommer du förstå honom. Jag tycker han är väldigt kärleksfull mot sin mamma i boken trots allt hon gjort mot honom. Och allt hon gjort mot sig själv.

Jag måste erkänna att jag blev otroligt arg av att läsa Boven i mitt drama kallas kärlek. Jag blev arg och ledsen och trött. Ja, den väcker många känslor, och den känns väldigt äkta. Naken. Det är otroligt modigt av Unni Drougge att skriva en sådan här bok, och jag vill från botten av mitt hjärta tacka henne för att hon gjorde det. Tack!

Den här boken borde ALLA läsa. Den borde vara obligatorisk i skolan. Den borde diskuteras ingående. Drougge visar hur det ser ut i ett förhållande där begreppet kärlek är förvridet. Förhoppningsvis ger den oss andra lite mer hum om vilka de stora varningsflaggen är när vi ger oss in i ett nytt förhållande. Eller hjälper oss att se vårat nuvarande med andra ögon. Det här är en viktig bok som inte får glömmas bort!

Om du inte har läst den, gör det nu. Du kan köpa den hos t. ex. bokus eller adlibris.

 

 

Just nu läser jag…

… The Martian av Andy Weir.

Jag ÄLSKAR den!! Den är ju så himla bra!! Trodde jag skulle irritera mig på omslaget, ville hellre ha det andra orangea när man inte ser något ansikte. Och då speciellt inte på Matt Damon. Men det gör mig inte så mycket. Jag tycker han verkar vara väldigt bra castad. Men det andra är snyggare, det är det.

Oups, det blev några inköp till mig också..

För ett tag sedan fyllde min syster år och hon önskade sig böcker, och då kunde jag inte låta bli att beställa några till mig själv också. Ingen självrespekterande bokbloggare hade kunnat avstå. Visst?

De här böckerna köpte jag:

Någon som har läst någon av dom? Vad tyckte ni?

American Sniper – Chris Kyle

American sniper – Den amerikanska militärens dödligaste prickskytt är skriven av Navy Seal Chris Kyle tillsammans med Scott McEwan och Jim DeFelice.

Det känns som att boken är väldigt autentisk. Han beskriver kriget i Irak. Hur det verkligen var för de som var där. Dödande, väntande, döda kamrater, strategier, den inre tävlan om att döda flest fiender. Han är väldigt öppen med hur det påverkat honom psykiskt, något han märker av mest när han är hemma. Ibland finns det stycken i boken som hans fru Taya skrivit, och de passagerna är väldigt intressanta att läsa. Han beskriver hur han mår och hur han upplever saker, medans hon beskriver hur hon ser på hans beteende. Det är väldigt intressant.

Det första jag kom att tänka på när jag började läsa boken var hur välskriven den var. Det andra var hur olika prioriteringar vi människor har, och att jag verkligen inte förstår mig på den nivån av patriotism som Chris Kyle besitter. Jag vet, jag vet, jag bor i Sverige, och vi har inte gått igenom krig, vi tar våran frihet för given och allt det där, men jag förstår ändå inte hur man kan sätta landet före familjen. På sidan 17 skriver han:

Jag fostrades in i den kristna tron och bekänner mig fortfarande till den. Om jag ska rangordna mina prioriteringar är de Gud, fosterlandet, familjen. Man kan visserligen diskutera ordningen på de båda sistnämnda – på senare år har jag kommit fram till att familjen nog i vissa fall kan betyda mer än fosterlandet. Men det är ingen lätt avvägning.

På flera ställen i boken tar han beslut som väldigt tydligt visar att det är så här hans prioriteringar ser ut.

Jag tycker det är skrämmande när han pratar om hur han längtar efter att döda. Jag förstår lite var det kommer ifrån, han beskriver ju sin utbildning i flottan och stämningen och attityden som existerar. Hur de dehumaniserar fienden. De lever ju i en miljö som främjar våld. Det är ju deras jobb att döda. Men ändå, det är ju helt sjukt att världen ser ut så här!

Jag gillar Chris Kyle när jag läser boken, men samtidigt är vissa saker han gör så väldigt osympatiska att jag stundtals starkt ogillar honom. Det är svårt att se vad som är vad han verkligen tycker, vad som blivit drillat in i honom i utbildningen i flottan och vad som är på grund av allt han sett och gjort i kriget. Det är klart att det påverkar en människa.

Det här är en väldigt läsvärd bok som jag varmt rekommenderar. Jag lärde mig mycket om krig i stort och framför allt om kriget i Irak. Chris Kyle skriver en del om media och deras vinkling och vad han tycker om det. Boken är en ögonöppnare.

När jag läst ut den köpte jag genast hem filmen, som har Bradley Cooper som Chris Kyle, så den ska jag titta på snart. Ska bli intressant att jämföra sedan.

Köp American Sniper hos till exempel bokus, adlibris eller cdon.

Drömfakulteten – Sara Stridsberg

Valerie Solanas ligger för döden ensam på ett hotellrum i torskdistriktet i San Francisco. Hon växte upp i öknen med sin ensamstående mamma. Hon hade ingen lätt uppväxt, och vuxenlivet var inte snällare mot henne. Valerie är smart och utbildar sig, men ändå livnär hon sig genom prostitution. Hon har ett hett och passionerat förakt mot män. Hennes inre är kaotiskt och livet ger henne många smällar. En dag skjuter hon Andy Warhol.

Drömfakulteten är en bok som inte är lik någon annan bok jag läst. Den är både fängslande och flyktig. Klaustrofobisk och fri. Sorglig och hoppfull. Stark och förtvinande. Det är en otroligt gripande berättelse om denna skadade, starka, egensinniga, trotsiga och älskansvärda Valerie Solanas.

Det här är den första boken jag läser av Sara Stridsberg, och jag är nu förälskad i hennes sätt att skriva. Hennes språk är fantastiskt. Jag reagerade till exempel på det här hon skrev på sidan 204:

Hennes ögon är mörka speglar. Hennes hjärta är ett blåmärke.

Boken är full av sådana här små guldklimpar.

Det var länge sedan jag blev så fängslad av en bok. Den fick mig att totalt kapitulera. Valerie lever kvar i mig långt efter att jag läst ut boken.

Jag vet att jag inte direkt är först på bollen med att läsa Drömfakulteten, men  jag är glad att jag läste den. Det är ju så lätt att böcker som har några år på nacken får stå tillbaka för nyare utsläpp, och då kan man missa sådana här guldkorn. Undrar hur många fler guldkorn jag har olästa i min bokhylla..

Köp Drömfakulteten till exempel hos bokus, adlibris eller cdon.

Kaoset innan organisationen

Jag köpte book collectorz för ett par veckor sedan, så jag håller på att lägga in alla mina böcker där. Jag har tidigare bara haft en lång lista över mina böcker, så nu blir det lite mer organiserat. Jag blir väldigt lässugen på många böcker jag lägger in, men det har inte blivit så mycket lästid. Jag hinner ju inte! Jag är ganska noga när jag lägger in mina böcker, så det tar sin lilla stund.

Hela lägenheten är full med bokhögar och det är stökigt i bokhyllorna, måste ju hålla reda på vilka böcker jag lagt in och vilka som är kvar. Jag har kommit halvvägs snart. Ska bli roligt när det är färdigt, men samtidigt tycker jag det är så himla roligt att hålla på och pyssla med mina böcker, så jag vill inte riktigt bli färdig.

Katalogiserar ni era boksamlingar på något sätt?

Sommarens inköp

Jag har (såklart) gjort en del bokinköp över sommaren. Både via internet och boklådor. De här köpte jag på nätet under alla pocketreor som härjat under sommaren.

De här köpte jag på bokhandeln i Kungshamn.

När jag stod i kassan och skulle betala dessa fem pocketböcker visade min syster upp Strandsittaren av Anna Ihrén och undrade om jag visste något om den. Det står ju Morden på Smögen på den. Jag kände inte igen den, så jag frågade hon som stod i kassan. Hon sa att de precis hade fått in den, hon höll på att packa upp den precis just då. Att det är en deckare som utspelar sig på Smögen och att det ska komma fler böcker, nästa redan i vinter. Jag var ju tvungen att köpa. Det var ju inget val. Jag har aldrig läst en deckare som utspelar sig på en plats jag känner till så pass väl som jag ändå känner till Smögen. Det ska bli spännande att få en ny deckarbekantskap. Hoppas på en ny favorit här.

Känner ni till Strandsittaren? Någon som redan har läst den?

Flickvännen – Karolina Ramqvist

Karin är Johns flickvän. John är kriminell och Karin är hans flickvän. Hon har slutat jobba och han har köpt ett hus till henne, och där går hon ensam och väntar på honom medans han försvinner bort på jobb. Hon vet inga detaljer, hon vet inte vad han gör för jobb eller hur lång tid det kommer ta eller hur stora risker han tar eller vad han gör mot andra människor. Hon väljer att leva i förnekelse när det kommer till vad han gör när han inte är hemma. Han gillar inte när hon umgås med andra människor när han är borta. Hennes familj har hon ingen kontakt med längre, inte heller sina gamla vänner, utan nu umgås hon med andra flickvänner. Den här gången när killarna är borta bestämmer de sig för att träffas och ha lite kul. Dricka vin, äta gott. Men att leva i förnekelse med vad killarna håller på med går kanske inte hur länge som helst. Verkligheten går ibland inte att värja sig ifrån. Eller?

Karolina Ramqvist har skrivit en fantastisk bok! Hon skriver otroligt bra och historien hon berättar är läskigt gripande. Jag har själv inte så mycket gemensamt med Karin, men jag känner till tjejer som är som hon. Som har samma prioriteringar, samma sätt att inte låtsas om vissa saker (som för många av oss andra inte är acceptabla). Den här boken hjälpte mig att kanske förstå dom lite bättre, men ändå inte.

Hur som helst gav Ramqvist mig en ordentlig smäll i magen. Hon fick mig att tappa luften och känna mig mörbultad och instängd och paniken började växa. Det gick inte att sluta läsa. När jag läst ut boken kunde jag inte sluta tänka på den eller att prata om den. Det här är en fantastisk bok! Alla måste läsa!!

Köp boken (!!) hos till exempel bokus, adlibris eller cdon.

Måndag – En ny början

”Bartolomeus Lampion blev blind vid tre års ålder, när kirurgerna motvilligt opererade bort hans ögon för att rädda honom från en cancersjukdom som spreds snabbt, men trots att Bart saknade ögon, fick han tillbaka synen vid tretton års ålder.”

Det är starten i Dean Koontz bok Vakande ögon. Det var den första boken jag läste av Dean Koontz, och jag älskade den! Verkligen älskade den.

Har du läst den?

Kvinnan på övervåningen – Claire Messud

Nora är 42 år och är en så kallad duktig flicka. Hon gör inte så mycket ljud av sig, hälsar på grannarna, ni vet, hon är kvinnan på övervåningen. Hon är lågstadielärare och har nästan bortglömda konstnärsdrömmar bakom sig. Livet blev inte riktigt som hon hade velat. Men så börjar Reza i hennes klass, och hon faller för denna vackra, underbara lille pojke. När hon träffar hans mamma, Sirena, klickar det även mellan dom, och de bestämmer sig för att hyra en ateljé tillsammans. Sedan träffar hon även maken, Skandar, och även dom gillar varandra. Hennes drömmar om att arbeta som konstnär väcks igen och känns mer och mer verkliga.

Jag är delad. Jag gillar Kvinnan på övervåningen, men jag har så svårt att förstå mig på Nora. När hon träffar Reza tycker jag att det känns som att hon romantiskt gillar honom, och den känslan släpper inte riktigt, och det har jag svårt för. (Jag tror inte det är meningen att det ska läsas så?!) Jag förstår inte riktigt hur Nora och Sirenas relation kom sig heller. Det gick väldigt fort, och det känns lite orealistiskt hur fort de blev så innästlade i  varandras liv. Jag förstår att Nora kände sig ensam och hade ett stort hål som hon fyllde med den här familjen, men det känns ändå lite lustigt. Är det någon mer som reagerat på de här grejerna?

Utöver vissa detaljer, så kan jag ändå definiera mig med Nora. Hon är verkligen en kvinna i fyrtioårsåldern under 2000-talet. Hon är en duktig flicka som håller inne på allt, men känner för att spy galla över allt och alla. Irritationen har växt och växt inom henne, och nu håller hon på att spricka av frustration. Det är en väldigt intressant karaktär, och både hon och hennes tankar beskrivs så otroligt bra. Det är kanske därför jag blir besviken på hennes relationer till Reza, Sirena och Skandar, delar av dom känns inte lika autentiska.

Det känns som att den här boken hade kunnat bli så mycket mer. Den är på gränsen till att vara en fantastisk feministisk bok som skildrar vår tid, men den når inte riktigt ända upp till fantastisk, den stannar på väldigt bra. Tyvärr.

Du kan köpa boken till exempel hos bokus, adlibris eller cdon.

Måndag – En ny början

Denna veckan tänkte jag skriva början på The Passage av Justin Cronin som jag precis recenserat här.

Den startar så här:

”Before she became the Girl from Nowhere-the One Who Walked In, the First and Last and Only, who lived a thousand years-she was just a Little girl in Iowa, named Amy. Amy Harper Bellafonte.”

Kom igen, visst är det en bra start!?

The Passage – Justin Cronin

När jag började läsa The passage visste jag inte mycket om den. Jag visste att det är en grymt snygg bok. Jag visste att den är postapokalyptisk, och jag visste att många älskar den. Och egentligen är det allt man behöver veta om den innan man börjar läsa, för visst är det skönt att öppna pärmarna och försvinna in i en ny värld som man inte vet någonting om. Det är så lätt att man vet stora grejer som förstör spänningen i början av boken. Till exempel varför och hur världen har gått under. Så därför vill jag inte säga så mycket om handlingen till den här typen av böcker. Det är också svårt att beskriva den rättvist. Den innehåller ju så mycket, allt en bra bok innehåller, och hur beskriver man det i några meningar?

När The passage började blev jag kär i den direkt. Jag kom in i historien på en gång, och jag kände verkligen med lilla Amy. Sedan hoppar boken fram hundra år eller så i handlingen, och då blev det lite segt för mig. Jag hade lite svårt att hålla koll på och förstå karaktärerna och deras förhållande till varandra, och jag fastnade inte i handlingen. Det var segt och rätt tråkigt faktiskt. Men efter femtio sidor eller så började jag komma in i boken igen, och då älskade jag den igen, och den här gången höll det i sig enda till slutet.

Jag älskar The passage! En fantastisk och fulländad läsupplevelse. Trots att det följer fler böcker, det här är första delen i en trilogi. Jag vill absolut läsa de andratvå delarna, ska bara försöka att inte vänta för länge mellan böckerna denna gången. Jag är expert på det, och då blir det så jobbigt att ta upp bok två när man nästan glömt allt med bok ett.

Om det är någon som vill diskutera handlingen mer med mig så diskuterar jag gärna den i kommentarerna!

Om du vill köpa och läsa The Passage kan du till exempel göra det på bokus, adlibris eller cdon.

(Den finns på svenska också! Då heter den Flickan från ingenstans.)

Flykten från läger 14 – Blaine Harden

Flykten från läger 14 handlar om Shin som föddes och växte upp i ett fångläger i Nordkorea. Vad man vet är han den ende som lyckats fly från ett. Det här är en fascinerande och skräckinjagande berättelse om hur livet ser ut innanför murarna. Kärlek existerar inte, men det gör svält, tortyr och hårt arbete. Man kan inte lita på någon, alla är konkurrenter till den lilla maten som finns, och alla skvallrar på alla. De förhållanden som beskrivs är ofattbara. Att människor lever så idag är fruktansvärt, och att det inte pratas mer om det är ännu värre. Det uppskattas att 200 000 personer i Nordkorea är i fångenskap. 200 000!!

En dag bestämmer Shin sig för att försöka fly, men det är på hög risk. Läger 14 har tio lagar, och den första är: Försök inte att rymma. Om man ertappas blir man skjuten omedelbart, om man bevittnar ett flyktförsök och inte rapporterar blir man skjuten omedelbart. I stort så blir du skjuten omedelbart så fort du bryter mot någon regel de satt upp, och reglerna är stränga!

Det här är en bok jag inte kunde sluta prata om med alla jag mötte när jag läste den. Det är gräsliga förhållanden Shin växt upp i och vissa scener i boken kommer jag nog aldrig att glömma. Flykten från läger 14 har satt djupa spår i mig. Jag förstår inte, med alla berättelser som finns om nazisternas läger, dessa läger har existerat tolv gånger så länge, och ändå hör man så sällan om om. En anledning är väl att det inte finns så många som kan berätta hur det ser ut innanför dessa arbetsläger, då i stort sätt ingen kommer därifrån. Om du tycker att koncentrationslägren låter mardrömslika, det är ingenting mot Nordkoreas arbetsläger!!

Flykten från läger 14 är en bok som borde läsas av alla. Precis alla. Finns så mycket att diskutera i den och så mycket att lära sig. Det är en lättläst bok, och gripande. Går inte att lägga ifrån sig, men när man gör det och funderar på vad man läst kan man inte förstå att det här händer på riktigt. Just nu.

Har du läst? Vad tyckte du?

Köp (och läs!) Flykten från läger 14 till exempel hos bokus, adlibris eller cdon.

Just nu…

Bokstävlarna har skrivit en enkät, som jag blev sugen att svara på.

… läser jag: De sista sextio sidorna av The Passage av Justin Cronin. Spännande!!

… tittar jag på: Bloodline! Lider av ‘bara ett avsnitt till- syndromet’. Vilket inte går bra ihop med den sista läsningen av The Passage 😉

… lyssnar jag på: Books on the nightstand. Har precis börjat lyssna på denna fantastiska bokpodd, så har en del catching up to do! Har ni tips på fler fantastiska bokpoddar?

… spelar jag: Jag spelar inga spel.

… äter jag helst: Hmm. Har dille på knäckebröd med leverpastej och smörgårgurka just nu.

… längtar jag efter: Att Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson ska släppas på pocket, så jag kan beställa hem den. Och kanske några till…

… vill jag tipsa om: Bloodline. Den är mörk, gripande och alldeles fantastiskt underbar. Någon som vet om det blir en andra säsong?