A Little Life – Hanya Yanagihara

imageI A Little Life får vi följa Willem, JB, Malcolm och Jude. Vi får följa deras vänskap och vad som händer dom genom hela livet. Jag vill även nämna Harold och Andy, två andra karaktärer som är med genom hela boken.

Jag skulle säga att boken främst handlar om just vänskap, men det finns många olika saker den också handlar om.

Det här är en sådan där bok som har allt. Det är en tegelsten till bok, men jag hade inte kortat ner den med ett enda ord. Tvärtom. När jag läst den ville jag ha mer. Läsa den igen. Jag ville inte att den skulle vara slut.

För första gången satt jag med små klisterlappar som jag satte fast vid olika ställen i boken, och jag har verkligen gått tillbaka och läst på dom ställena. Flera gånger. Här är ett guldkorn, ett som jag tycker är mitt i prick:

It was impossible to explain to the healthy the logic of the sick, and he didn´t have the energy to try.

-page 273

Det här är antagligen det jag läst flest gånger:

But what Andy never understood about him was this: he was an optimist. Every month, every week, he chose to open his eyes, to live another day in the world. He did it when he was feeling so awful that sometimes the pain seemed to transport him to another state, one in which everything, even the past that he worked so hard to forget, semmed to fade into a gray watercolor wash. He did it when his memories crowded out all other thoughts, when it took real effort, real concentration, to tether himself to his current life, to keep himself from raging with dispair and shame. He did it when he was so exhausted of trying, when being awake and alive demanded such energy that he had to lie in bed thinking of reasons to get up and try again, when it would be much easier to go to the bathroom and untape the plastic zipped bag containing his cotton pads and loose razors and alcohol wipes and bandages from its hiding place beneath the sink and simply surrender. Those were the very bad days.

-page 164

A Little Life är en väldigt känslomässig upplevelse som tar upp många tunga ämnen, och ibland gör det så ont och hjärtat bara kniper ihop sig. Karaktärerna har en plats i mitt hjärta. Tror inte jag har känt så här för några karaktärer i någon annan bok förut, och jag känner med dom hela boken igenom.

Som ni kanske förstått är det här en av de bästa böckerna jag någonsin har läst. Den har allt. Den fick mig att känna allt. Jag älskar den här typen av böcker, och den här är hittills en av de bästa, om inte DEN bästa. Har funderat i flera veckor på om det här är den bästa boken jag läst, och jag tror att den är det. Wow, trodde aldrig jag skulle säga så om en bok. men jag ångrar mig inte, så jag säger det igen. A Little Life är den bästa boken jag har läst!

Originalets titel: A Little Life
Författare: Hanya Yanagihara
Antal sidor: 814
Första utgivning: 2015
Förlag: Anchor Books
Första meningen: ”The eleventh apartment had only one closet, but it did have a sliding glass door that opened onto a small balcony, from which he could see a man sitting across the way, outdoors in only a T-shirt and shorts even though it was October, smoking.”

Maestra – L.S. Hilton

imageJudith jobbar på ett auktionshus i London. På kvällarna börjar hon jobba som ‘värdinna’ i en lite skum bar. Hon gillar att gå på sexklubbar. Sedan händer det grejer som gör att hon reser runt i Europa.

Jag är ledsen, men det här är verkligen det enda jag kan skriva om den här bokens handling, för den har typ ingen handling. Jag började läsa den här för att en bokklubb i Litsy läste den, så vi var väl ett hundratal som läste den samtidigt. Det var otroligt roligt, och vi hade många roliga diskussioner om boken! Och tur var det, för boken i sig är otroligt usel. Och då menar jag OTROLIGT USEL. Lätt den sämsta boken jag läst på länge. Den är så dålig så jag satt och grämde mig att jag köpt den, för jag vill inte ge författaren mina pengar.

Boken har ingen handling som sagt, saker händer utan förklaring, utan logik. Språket är pinsamt dåligt. Sexscenerna märker man är till för att chocka, men de är bara otroligt pinsamma och chockerande dåliga. Att det sägs att läsarna bara reagerar för att det är en kvinna som gör det, och inte en man, är bara skitsnack. Jag har inga problem med några scener. De är inte chockerande, eller ens uppseendeväckande, utan bara dåliga. De hade varit precis lika dåliga om en man hade varit huvudkaraktären. Att den här boken fått så mycket uppståndelse är totalt obegripligt, och när jag såg en bild på den i senaste Vi läser blev jag faktiskt upprörd på riktigt.

Jag hittade den här recensionen från New York Times, som verkligen slår huvudet på spiken. Den innehåller dock några spoilers! (Om det nu går att spoila den här boken..)

Om ni vill ha er ett gott skratt, googla på bilder på författaren, men en varning, ha skämskudden redo!!

Originalets titel: Maestra
Författare: L.S. Hilton
Antal sidor: 343
Första utgivning: 2016
Förlag: Zaffre Publishing
Första meningen: ”Heavy hems and vicious heels swooped and clacked over the parquet.”

 

Disclaimer – Renee Knight

imageCatherine är gift med Robert och de har en son, Nicholas. Nicholas har flyttat hemifrån och Catherine och Robert har precis flyttat in i ett nytt hus. En kväll läser hon i en bok och inser förskräckt att boken handlar om henne. Om någonting som hände för länge, länge sedan. Något hon trodde ingen visste någonting om. Men här står det. Allt. I detalj. Till och med vilka kläder hon hade på sig. Vem har skrivit boken? Varför? Vad vill dom? Hur har den kommit in i hennes hem egentligen? Och en fråga för oss läsare: Vad var det egentligen som hände?

Renee Knight har skrivit en riktigt bra thriller! Jag kunde inte sluta läsa. Boken är spännande, och har en del vändningar och utvecklingar som jag i alla fall inte alltid var med på.

Ju mer jag får veta om vad som hände ändras min syn på vissa karaktärer, men kanske framförallt deras handlingar. Helt plötsligt förstår jag dom, och deras handlingar, på ett helt annat sätt. Sådant gillar jag!

Jag vill också ge henne ett stort plus för slutet på boken. (Lugn, jag ska inte avslöja någonting ;)) Ibland har sådana här böcker stora ”Hollywood-slut” med stora actionscener som känns otroliga och malplacerade. Eller så kan slutet kännas lite stressat och att man inte alltid får tillfredsställande svar och förklaringar. Så är det inte här. Jag gillar verkligen även slutet på den här boken.

Originalets titel: Disclaimer
Författare: Renee Knight
Antal sidor: 362
Första utgivning: 2015
Förlag: Transworld Publishers
Första meningen: ”Catherine braces herself, but there is nothing left to come up.”

 

A Spell of Winter – Helen Dunmore

CIMG3490Syskonen Catherine och Rob bor på landet i ett stort, men förfallet, hus med deras morfar. Morfadern flyttade in i huset när deras mamma var liten. Han kom med flickan i armarna, och vad som hände innan det vet de inte. Inte så mycket om vad som hände efter det heller. Mamman och pappan är inte längre en del av deras liv. Under boken kommer det fram mer och mer vad som har hänt med föräldrarna och varför de inte längre är en del av sina barns liv. Boken utspelar sig under upptrappningen av det första världskriget, som gör sig mer och mer påtagligt i vardagen. Catherine är huvudpersonen i boken, och hon kämpar med sin vardag och sitt förflutna, men även familjens förflutna.

Det här är den första vinnaren av  Baileys Women’s Prize for Fiction (1996), och det var så jag först hörde om den här boken. När jag sedan såg omslaget fängslade det verkligen mig, och jag köpte den 2011. Jag har gått och tittat på den och ‘sparat’ den i fem år, men nu kände jag för att ta upp den och börja läsa. Det är jag glad att jag gjorde!

A spell of winter är precis som jag trodde att den skulle vara, men samtidigt ingenting som jag trodde att den skulle vara. Stämningen i boken var precis som jag trodde, men handlingen var ingenting som jag hade föreställt mig.

(En liten SPOILER om handlingen här, som händer på sidan 104, om du inte vill veta någonting, fortsätt läsa efter nästa parentes.)

Så när Rob våldtar Catherine i hyddan blev jag förskräckt, förvånad och besviken. Det var något jag inte alls såg komma. Men jag kom genast att tänka på Into the forest av Jean Hegland (du kan läsa mer om vad jag tyckte här). Jag blev rädd att den här händelsen skulle vara en lösning på alla problem, och att det inte hade sin plats i historien, men oj blev mina farhågor inte infriade. Det blev en avgörande händelse för både Rob och Catherine, och när de sedan fortsätter och bildar ett slags förhållande får jag lite ont i magen. Jag undrar hur mycket Catherine egentligen VILL ha det här förhållandet, men med sin trassliga relation till sin pappa och bror, och tiden hon lever i känns det som att hon inte har något val.

(Nu är SPOILERN SLUT.)

Helen Dunmore skriver den här historien så bra, och jag är fängslad i Catherines klaustrofobiska värld. Det här var en väldigt speciell och fängslande läsupplevelse, som jag gillade starkt. Jag går fortfarande och tänker på Catherines öde och liv ibland, trots att jag läst ut den för några veckor sedan, och det om något är väl ett bra tecken på en riktigt bra bok?

Har du läst? Blev du lika förvånad som jag?

Originalets titel: A Spell of Winter
Författare: Helen Dunmore
Antal sidor: 313
Första utgivning: 1995
Förlag: Penguin
Första meningen: ”‘I saw an arm fall off a man once,’ said Kate.”

Vill du också läsa? Köp den hos till exempel bokus eller adlibris.

I väntan på det oväntade

Jag dras till böcker som har twister och oväntade vändningar, där jag som läsare blir förvånad och inte själv anat vad som komma skall.

Problemet är ju när man vet att det är en bok med en stor twist. Då spekulerar jag under läsningen vilken twisten skulle kunna vara. Fantasin skenar, och när twisten väl kommer blir jag ju som resultat oftast inte så förvånad. Även om jag inte kunnat lista ut VAD som skulle hända visste jag ju att något skulle hända, och det tar då bort lite av udden.

Ett litet dilemma jag har.