”Jag lade mig på rygg på min säng och tittade upp mot taket. Allt blod i kroppen flöt upp i huvudet. Jag höll på att kvävas. Ett djupt andetag lättade lite på trycket och kroppen sjönk djupare ner i sängen. Först kände jag mig orubblig som en klippa i havet. Ensam. Men den tunga klippan som kändes så stabil tappade plötsligt kontakt med botten och rörde sig nu med strömmen, ut mot havet. Jag visste inte vart jag var på väg. Den dagen förlorade jag mig själv och min förbannelse var ett faktum.”
– s.89
Tänk att vara uppfödd i Sverige, att växa upp i vårt samhälle med våra västerländska värderingar och sedan en dag tvingas leva efter sin pappas kulturs värderingar. Och att tvingas gifta sig med en kvinna vald av sin pappa. Det är situationen Amar hamnar i i den här boken. Det är mycket intressant att följa hans resa. Både i hans handlingar och i hans tankar.
Det här är en lättläst bok, men det är inget lättsmält ämne. Det är svårt det här med kulturkrockar, vilka situationer de än uppstår i. Det finns liksom inga rätt och fel, ingen karta att följa över hur man ska bete sig. Jag menar, vem ska man lyssna på, sig själv eller sin pappa?
Jag gillade den här boken och kan tänka mig att den är väldigt bra som bokcirkelbok då det uppstår många dilemman värda att diskutera. Har du läst boken? Diskutera gärna med mig i kommentarsfältet! Tyckte du Amar gjorde rätt val? Hade han kunnat hantera situationen annorlunda? Eller hade han aldrig egentligen ett val? Vad hade du valt? Intressanta frågor men det finns inga självklara svar om du frågar mig.
Påhittade nöjen 
Jag lyssnade till förafattaren som läste sin bok på ljudbok. Det är ett spännande ämne men jag störde mig på att berättelsen var så svart-vit. Det var på tonårsvis hata – älska, fantastiskt – kasst och allt eller inget. Jag hade lite svårt att ta till mig på grund av det. Hur upplevde du?
Ja, allting var svart eller vitt men jag tänkte att det var så Amar uppfattade världen. Han var i o f s inte tonåring längre, men han var väl bara tjugo år? Jag tolkade som att det var så han såg på världen. Man vet ju själv när man var yngre, livet var mer i svart och vitt då. I alla fall var det så för mig. Men jag håller med om att man ibland fick känslan av att det var en ungdomsbok!
Jag måste också få säga att jag tycker Amar växte ifrån lite av det svart-vita ju längre boken pågick. Han växte. Eller vad tycker du?
Jo kanske växte han en smula men jag har så svårt med den där manlighetskulturen, jag försöker tänka mig in i men misslyckas. Behöver jobba på det, helt klart.
Jag håller med dig. Det är svårt att identifiera sig med den. Inte så konstigt kanske 😉
Jag har inte läst boken, än. Men lever med ämnet då jag har många kollegor som kommer från en annan kultur och därmed riskerar att bli bortgifta mot sin vilja. Det är lite lustigt att jag alltid tänkt på tvångsgifte som att det är fjortonåriga tjejer som blir bortlovade till gamla gubbar, när det lika ofta är åt andra hållet. Jag har inte riktigt funderat på alla unga killar som vill detta lika lite. Och hur komplicerat det är, det kan vara lätt att för oss i väst att säga: men vägra bara. När de då (som bäst!) ställer sig själva ensamma i världen eller till och med kan bli dödade för sitt val.
Huvudpersonen säger nej, men det får konsekvenser. Nej, efter att ha läst den här boken tror man inte längre att det bara är att säga nej…
Jag tänkte också på att jag inte tänkt på att killarna också blir utsatta för att bli bortgifta, så vi har samma förutfattade meningar du och jag 😉
hur är bokens form och komposition,hur är språket,hur är boken är skriven?