Jag och Wally Lamb – värt en andra chans?

Den första gången jag hörde talas om Lamb var genom Oprah’s bookclub, där hon hade valt Valarnas sång som book of the month. Jag tyckte den lät intressant, hittade den i någon andrahands-handel och slog till. Jag kommer inte ihåg speciellt mycket av den, men jag minns att jag inte gillade den. Alls! Jag tyckte den var tråkig rent ut sagt och tänkte att den författaren kommer jag ju inte läsa igen.

Men så har jag ju märkt de senaste åren att Lamb blir hyllad av många bloggare. Bloggare jag brukar ha ungefär samma smak som. Detta får mig att fundera. Läste jag boken vid fel tillfälle? Skulle jag uppskatta den mer om jag läste om den? Eller är det helt enkelt inte min kopp te? Missar jag någonting om jag inte ger Lamb en chans till? Å andra sidan, varför inte fokusera på författare jag gillar…

Vad säger ni? Har ni gett någon författare en andra chans? Och har det slagit väl ut?

Annons

Jag och James Frey

Igår tittade jag på det första programmet av två där Oprah intervjuar James Frey om all uppståndelse som blev dem emellan när det kom ut att hans bok inte var helt självupplevd. Den här intervjun äger rum flera år efter tumultet och jag blir otroligt fascinerad. Låter kanske lite konstigt, men jag gillar James Frey mycket mer efter att ha sett det programmet. Jag har del två osedd ännu, så efter den kanske jag kommer proklamera att jag är kär, vem vet?

I alla fall, jag tror vi alla känner till debatten, men jag hade en fråga som ekade i mitt huvud hela tiden. Exakt vad är det som inte ska vara sant? Om jag förstår det rätt är inte tandläkarscenen självupplevd (vilket är en otroligt stark scen, i alla fall i mitt tycke (och fortsätter vara det oavsett om den är självupplevd eller inte!)) men hur är det med allt annat? Hade han ett så allvarligt missbruk? Vad är sant och vad är inte sant? Men det här är frågor som jag tycker är kittlande. Samma känsla som när jag läste Grimsruds En dåre fri (läs mer om vad jag tyckte om den här) och Sittenfelds Presidentens hustru (läs mer om vad jag tyckte om den här).

Jag måste också säga att jag tycker USA har varit lite väl hårda mot Frey. Han tar på sig fullt ansvar, men samtidigt så lanserade han inte boken först som en biografi, utan som en roman, men inga förlag ville ge ut den som det. Om han däremot kunde säga att den var en memoar så skulle de kunna sälja den. Då gick han med på det, för han ville ju att hans bok skulle ges ut. När han skrev boken tänkte han inte på den som en memoar, utan han blandade sanning med fiktion som så många författare gör. Han menade även på att han inte hade någon respekt för genren memoarer då han menar att de flesta (om inte alla) förskönar, förvärrar, vrider och vänder på saker och personer och konversationer för att berätta en så bra berättelse som de bara kan. (Hear hear!) Men han säger inte ifrån sig något ansvar, han menar att i slutändan var det ändå han som gick med på det och därför bär han ansvaret för vad som hände.

En mycket intressant och sympatisk man verkar han vara den där Frey. Jag läste Tusen små bitar för lääääänge sedan, och jag tyckte det var en otroligt stark och känslomässig läsupplevelse. Köpte hem Min vän Leonard när den kom ut på pocket, men har inte läst den än (en riktig hyllvärmare) och har ingen bättre anledning för det än att jag aldrig varit riktigt sugen på den. Nyligen köpte jag hem Bright shiny morning, och den kommer jag definitivt snart läsa. Det tror jag kommer vara en bok helt i min smak! Final Testament of the Holy Bible är också en bok jag tror jag kommer gilla.

Vad har du för relation till James Frey?

Jag och Stephen King

Det är en imponerande med lista med böcker han har skrivit den där King. Det är väl inte för inte han kallas ‘kingen’. Jag har långt ifrån läst alla, men jag hör att förvånansvärt många av dom håller en hög kvalitet.

Jag läste Lida för läääänge sedan när jag studerade i Göteborg. Jag gillade den väldigt mycket (vilket också är det enda jag kommer ihåg) och tänkte att jag skulle läsa fler av hans verk, men det tog en bra stund innan det blev av. Har nu på senare år tänkt att jag vill läsa om den. En av få böcker jag känner så med.

Nästa bok jag läste var Benrangel vilken jag älskade. En stark och komplett läsupplevelse. Läs gärna mer om vad jag tyckte här.

Sedan läste jag Det vilken jag har ganska blandade känslor till. Jag tyckte nog inte att den var så väldigt spännande, och slutet, ja, slutet var kasst! Ett antiklimax utan dess like! I övrigt, tänker framför allt på människoskildringarna av de sex huvudpersonerna som unga, och sedan som vuxna, var strålande! Läs gärna här mer om vad jag tyckte om boken (där står bland annat mer om vad jag tyckte om slutet).

Och nu läser jag alltså 11/22/63 (och som Metta på Böcker x 3 konstaterade; igår var det 11/22/11, häftigt ju!). Jag har stora förväntningar och gigantiska förhoppningar. Och när jag började läsa igår slogs jag av hur rolig kingen är. Det hade jag glömt. Han är otrolig på att få fram en sådan där mysig stämning, och man dras in i hans berättelser på en gång.

Men, och det finns ett men! Eller, det finns två, men jag tror de hänger ihop. Hans sexscener är förfärliga! Jag har skrivit lite om en i min recension om Det. Jag och Helena (Dark places) och Metta (böcker x 3) diskuterade igår hans sexscener på twitter, så om ni vill kan ni titta in där och läsa lite vad vi pratade om. Men något som jag känner hänger ännu tyngre över hans böcker är hans moderskomplex. Det är alltid en frånvarande mamma eller kvinna (gärna både och) och det känns allmänt som att hans kvinnosyn, ja, suger rent ut sagt. Är det bara jag som tror att de här två sakerna hänger ihop? (Hej Freud!)

I alla fall blir jag väldigt inspirerad när jag ser listan med verk King har producerat och jag kommer i framtiden att läsa många av dom. Och jag kan säga att jag är riktigt glad att jag har dom framför mig!