I väntan på det oväntade

Jag dras till böcker som har twister och oväntade vändningar, där jag som läsare blir förvånad och inte själv anat vad som komma skall.

Problemet är ju när man vet att det är en bok med en stor twist. Då spekulerar jag under läsningen vilken twisten skulle kunna vara. Fantasin skenar, och när twisten väl kommer blir jag ju som resultat oftast inte så förvånad. Även om jag inte kunnat lista ut VAD som skulle hända visste jag ju att något skulle hända, och det tar då bort lite av udden.

Ett litet dilemma jag har.

Annons

Dåliga översättningar

I bokbloggsjerkan denna veckan skrev vi vad vi reagerar på. Det verkar vara ganska många med mig som reagerar på dåliga översättningar och stavfel. För mig stör det läsupplevelsen. Jag får inte den där känslan att man försvinner in i handlingen, utan man blir väldigt medveten om själva texten. Ibland kommer jag på mig själv med att översätta texten från svenska till engelska i huvudet när jag läser, för att försöka förstå vad författaren menar.

Det är så tråkigt med dåliga översättningar av många anledningar, men mest lider jag med författaren. Det är ju inte hen som gjort översättningen. Författaren har övervägt varje ord och meningsbyggnad för en så bra läsupplevelse som möjligt, och så förstörs allt av en översättning. Det färgar ju av sig på vad man tycker om författaren också ibland. Nej, jag tycker man är skyldig författaren en välgjord välarbetad översättning!

Jag och Wally Lamb – värt en andra chans?

Den första gången jag hörde talas om Lamb var genom Oprah’s bookclub, där hon hade valt Valarnas sång som book of the month. Jag tyckte den lät intressant, hittade den i någon andrahands-handel och slog till. Jag kommer inte ihåg speciellt mycket av den, men jag minns att jag inte gillade den. Alls! Jag tyckte den var tråkig rent ut sagt och tänkte att den författaren kommer jag ju inte läsa igen.

Men så har jag ju märkt de senaste åren att Lamb blir hyllad av många bloggare. Bloggare jag brukar ha ungefär samma smak som. Detta får mig att fundera. Läste jag boken vid fel tillfälle? Skulle jag uppskatta den mer om jag läste om den? Eller är det helt enkelt inte min kopp te? Missar jag någonting om jag inte ger Lamb en chans till? Å andra sidan, varför inte fokusera på författare jag gillar…

Vad säger ni? Har ni gett någon författare en andra chans? Och har det slagit väl ut?

Bakåtsträvare

Jag vet att vi är många som föredrar att läsa fysiska böcker, men jag är en av dom som tagit det steget längre. Jag har ALDRIG läst någonting via ipaden eller mobilen. Ingen bok, ingen novell. Jag har inte ens kollat upp hur det fungerar. Intellektuellt tycker jag att det är en jättebra idé, men när det kommer till kritan vill jag inte. Jag vill hålla i min bok, det är en speciell känsla. Jag vill hålla i en oläst bok, njuta av omslaget, tyngden, äventyret som väntar, med alla förhoppningar som kommer med det. Men jag vill framför allt kunna ställa boken jag läst i min bokhylla. Att kunna gå och titta på den och minnas. Känna och klämma. Slå upp något citat man kommer att tänka på. Jag har så svårt att hoppa över detta. Är jag helt ensam? Eller finns det någon mer som aldrig läst någonting den elektroniska vägen?

Förväntningar

Jag har funderat lite på det här med förväntningar på böcker. Speciellt på böcker man tror att man kommer ÄLSKA. Jag gillar att läsa recensioner och så, men jag läser aldrig om handlingen på någon bok som jag är intresserad av att läsa själv. Jag har lärt mig att verkligen HATA baksidetexterna på alla böcker. Då läser jag mycket hellre om handlingen på en bok på någon blogg. Baksidetexterna avslöjar alltid alldeles för mycket och förstör många gånger halva läsupplevelsen. Om inte mer. Godkänner författare baksidetexterna? För i så fall förstår jag ingenting.

Men jag måste också få säga att det inte finns något bättre än att öppna två pärmar utan att man vet alls vad som väntar. Inga förutfattade meningar, ingen aning om vilka huvudpersonerna är eller var den utspelar sig, och så sjunker man in i en helt ny värld.

Ibland funderar jag också på om man hade upplevt boken annorlunda om man inte hade någon aning om vad någon annan tycker. Inte det att jag inte följer min egna smak, men att man kanske ger olika böcker olika förutsättningar beroende på vad man hört och läst om den innan.

Vad tänker ni om detta med förväntningar?

Klassiker – en roman eller ett författarskap?

Vad som klassas som en klassiker är en intressant diskussion, men det är inte det jag vill ta upp här. Nej, jag har funderat på vad det är som gör att vissa böcker och/eller författare så självklart klassas som klassiker. Ta till exempel Fjodor Dostojevski, Jane Austin, William Shakespeare, Charles Dickens, eller för att ta ett svenskt exempel, Hjalmar Söderberg. Det är namn som jag tror dyker upp i de flestas huvud när man diskuterar klassiker. Det finns ingen debatt som jag känner till där man diskuterar om Dostojevskis verk är klassiker. Men det är där min fundering kommer in!

Är det så att Brott och straff (till exempel) är så bra att det inte är någon diskussion kring det, eller är det för att han har skrivit flera böcker klassade som klassiker? Men, varför har han flera böcker klassade som klassiker? Är det för att en bok (till exempel Brott och straff) är så bra så den ‘smittar av sig’? Hade de blivit klassade som klassiker om de INTE var skrivna av Dostojevski?

Samma sak gäller för mina andra exempel. Alla böcker som är skrivna av dessa författare klassas som klassiker. Är det för att alla verken är så enastående bra oberoende av varandra och att det är därför författarna fått klassikerstatus, eller är det vi som gör författarna till klassiker istället för romanerna? Buntar vi ihop en bra bok med ett helt författarskap? Eller är böckerna så lika så det är svårt att välja en, och då blir det liksom alla?

Jag tycker det här är väldigt intressant! Diskutera gärna med mig i kommentarerna. Jag vill höra vad ni tycker!

Funderingar under läsning av 11/22/63

(Det här inlägget innehåller små spoilers!) Jag har läst ca 500 sidor i Stephen Kings 11/22/63 och har en del funderingar. Där jag är i bokens handling nu är året 1962/1963 och Kennedy är president. Folket är rädda för atombomben. Det är deras största skräck. Det gör att de är extra rädda för ett krig med Kuba då de är rädda för att Ryssland ska lägga sig i och att det hela ska bli ett enda stort atombombsfiasko där hela världen förstörs. De har ju även skrämts upp av bilder från Hiroshima och Nagasaki. Jake (huvudkäraktären i boken) som kommer från 2011 hade inte räknat med att folket skulle vara så rädda. Han tänkte inte på att de ju inte vet utgången. För honom var det bara datum och personer i historieboken, för dom är det nutid och en påtaglig skräck och fruktan för vad som kommer ske.

Det fick mig att börja tänka. Hur hade jag tänkt om jag levt på den tiden? För visst hade man varit rädd! Men, varför är jag då inte rädd idag? Atombomben finns ju kvar, och det skulle inte vara så himla svårt att utplåna stora städer med dom. Men trots det är jag inte rädd för atombomben. Det är ingenting jag tänker på i min vardag. Men som min smarta syster sa igår när vi pratade om detta så är dagens fruktan istället terrorism. För visst är man rädd för det! Så mycket vi reser idag och man vet aldrig vad som kan tänkas hända, eller var och när. Så hur kommer man se på terrorism om 50 år? Kommer man se det på samma sätt? Kommer fler otänkliga dåd ha begåtts? Vad blir responsen? Det är intressant att försöka tänka lite utanför sin egna tid, men det är svårt!

Något annat som är väldigt påtagligt i södra Amerika runt 1950/1960 är rasismen. Man vill ju gärna tänka att om jag hade växt upp där hade jag aldrig varit rasist, för det känns så långt borta från mitt synsätt idag, men om man verkligen försöker sätta sig in i situationen och verkligheten de levde i är jag inte helt övertygad om vad jag skulle göra. Man har växt upp med föräldrar som är rasister. Lärare som är rasister. Politiker som är rasister. Kompisar som är rasister. I skolan går det bara vita barn. Man umgås bara med vita människor. Det kan inte vara enkelt att bryta den cirkeln. Att vara den som går emot alla och allt man lärt sig.

Och nu till något helt annat. Jag kan inte skriva ett inlägg om mina tankar kring Kings bok (eller någon av Kings böcker för den delen) utan att nämna sexscenerna. Stephen, allvarligt talat! En oskuld!? En trettioårig oskuld!? Som såklart har sex med huvudpersonen och efter det är sexuellt omättlig. Det känns så orealistiskt på så många olika plan. Och så, jag vet inte, barnsligt!? För att vara en författare som skriver så pricksäkert om människans beteende och människans natur så är insikten när det kommer till sexlivet så inskränkt. Bättre kan du väl!? (Men jag måste erkänna att jag älskar att hata Stephen Kings underliga sexscener..)

Bokfixerad redan som liten

Jessica (på bloggen Ord och inga visor) skriver här ett inlägg om hur hon redan som ung släpade med sig böcker vart hon än gick. Jag älskade också böcker redan som ung och satt gärna med många framför mig. Jag gjorde en stor grej av att välja nästa bok som skulle läsas kommer jag ihåg och hade väldigt svårt att bestämma mig. Redan som ung la jag gärna böckerna som skulle läsas i en hög i den ordningen jag skulle läsa dom i. Jag gör så fortfarande, men nu för tiden brukar ordningen ändras och böcker läggas till och tas bort. När jag var yngre höll jag stenhårt på ordningen.

När jag var liten brukade mina föräldrar läsa för mig vid sängdags. Pappa säger att det aldrig gick att ‘fuska’. Att om han lite fint försökte hoppa över något stycke här och där tog jag honom på bar gärning. Sådan är jag fortfarande. Jag vill läsa hela boken. Jag skummar aldrig igenom en bok eller delar av en bok. Vad är poängen med det? Plus, tänk om man missar något!?!

En annan anekdot som jag själv inte minns men som mamma berättat för mig är att när jag var arg på henne var mitt straff att hon inte fick läsa för mig på kvällen. Det fick minsann pappa göra istället. Jag kan nu i vuxen ålder säga att det straffet inte hade önskvärd effekt, men då var det det värsta jag kunde komma på 😉

Konsten att fokusera på fel saker

Jag började ju läsa Kings 11/22/63 redan i november förra året (den elfte november för att vara exakt :)). Sedan blev det paus i läsandet och när jag tog upp den igen valde jag att börja om. Jag har nu läst ikapp mig och fortsatt läsa.

Jag har nu kommit till stället i boken då han flirtar med Det och även om jag ÄLSKAR sådant får det mig distraherad. Jag kommer på mig med att tänka på Det. Försöka minnas detaljer och personer och händelser. Så mycket så jag koncentrerar mig mer på att komma ihåg Det än vad jag hänger med i den boken jag faktiskt läser nu. Så skärpning min lättdistraherade hjärna! Fokusera!

Vilken del av boken är din favorit?

De flesta böcker innehåller en början, en mitt och ett slut. Även om man under läsningen av många böcker strävar mot slutet för att få veta hur allt ska gå brukar jag njuta mest av mittenpartiet. Jag gillar när man redan lärt känna karaktärerna och får följa dom genom händelser och situationer. Det är antagligen därför jag har en tendens att gilla tjocka böcker mer än tunna.

Men så ibland får jag en känsla av hur häftigt det är att öppna en ny bok som man inte har en aning om vad den handlar om och bara introduceras till en ny värld. (Det är inte helt ovanligt när jag tänker så här att jag i huvudet hör ”En helt ny värld, en plats jag inte visste fanns….”).

Vilken del av boken brukar du gilla bäst?

Att läsa snabbt eller sakta

När man läser en bok riktigt långsamt blir boken en helt annan än om man är inne i ett riktigt bra läsflow och man sveper hela boken på några timmar. Undrar vilket som ger bäst erhållning? Man ser ju detaljerna när man läser sakta, men man hinner tröttna lite på boken och varje mening skärskådas vilket kanske inte är tanken.. Jag gillar när man sveper igenom böcker, men det får inte gå för fort heller för då glömmer jag handlingen så snabbt efteråt. Så, svensk som man är, bestämmer jag mig nog för att lagom är bäst 🙂

Omstart

Jag skrev nyligen ett inlägg om att jag har boklust men ingen läslust. Efter att jag skrivit inlägget kände jag för att plocka upp 11/22/63 igen på allvar, så det gjorde jag. Men ett litet problem uppstod som jag hatar när det händer! Jag började läsa och kom inte ihåg några namn eller var jag var i handlingen. Jag tyckte innan jag tog upp boken att jag kom ihåg väldigt mycket, och det gjorde jag i vissa delar av boken, men inte allt tydligen. Nu hade jag inte kommit så långt i boken så jag bestämde mig för att börja om, vilket visade sig vara ett bra beslut. Han är bra King och han fick mig fast igen. Inte illa. Så nu börjar läslusten smyga sig på igen. Hoppas den tar i på riktigt snart. Jag saknar den där känslan av att bara vilja läsa, läsa, läsa…

Boklust men ingen läslust

När jag sitter och tittar i min bokhylla med olästa böcker är det flera som lockar som jag blir oerhört sugen på att öppna pärmarna och hugga in. MEN! När jag väl öppnar pärmarna på en bok och läst typ två-tre sidor försvinner lusten. Hjälp! Vad är det för fel på mig? Hur botar man detta??

Jag bad om hjälp på twitter av #boblmaf och fick finfina tips på vad jag skulle kunna göra för att komma ur min lässvacka. Till exempel tyckte de jag skulle ta upp en ungdomsbok. Jag tänkte då direkt på Fatta eld av Suzanne Collins. (Jag läste ju Hungerspelen och älskade!) Men först ska jag ta mig igenom de böcker jag håller på med. Vilka just nu är:

Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman – Jag har bara läst ca 60 sidor, men den verkar lovande.

11/22/63 av Stephen King – Okej, okej, jag vet! Jag började i den för evigheter sedan! (Eller rättare sagt 11/22/11 ;)) Jag gillade verkligen det jag läste men så gjorde jag ett fatalt misstag. Jag bö.rjade läsa en annan bok samtidigt. Eller rättare sagt, jag läste ut en bok jag börjat läsa innan 11/22/63. Och så började min läslust svikta och så tänkte jag att jag skulle läsa en svensk bok, därav började jag på Ekmans nya. Så dumt av mig. Nu har jag ju kommit ifrån handlingen, men skam den som ger sig. Idag ska jag börja läsa i den här boken igen! King borde väl kunna ge mig min läslust tillbaka!?

När boken växer alt. Ska man kanske plocka upp en riktig klassiker snart?

Jag läste nyligen Brick Lane av Monica Ali (du kan läsa mer om vad jag tyckte här) som jag gillade när jag läste, men den var lite seg på sina ställen. När boken däremot var utläst gick jag och tänkte på den en hel del och den växte. Jag tyckte mer och mer om den. Det fick mig att tänka vad det är som gör att en bok växer på det sättet, eller rättare sagt varför man inte upplever den som fantastisk redan från början. Är det språket det hänger på? Eller är det handlingen som av någon anledning kräver att läsaren tänker och funderar och analyserar? Vad tror du? Själv är jag lite inne på att det hänger på språket…

Det behöver inte innebära att språket är dåligt, men att det är svårtillgängligt. Tänk gamla klassiska ryssar till exempel, de har ett språk som inte gör att ögonen dansar över sidorna direkt, men boken har en tendens att leva kvar i en. Jag har läst halva Anna Karenina för jag orkade verkligen inte läsa klart den. Vilket jag idag ångrar och känner att jag kanske ska ge mig på igen. Men jag vet inte. När den var tråkig var den FRUKTANSVÄRT tråkig!! Vad säger ni? Ska man kämpa sig igenom 1000 sidor för de där femtiotalet sidorna som är fantastiska och för att den är bra efteråt??

tv-serier / noveller

Fredrik Lindström och Jonas Karlsson diskuterade ju noveller i säsongsavslutningen av Babel. Jag har tänkt en del på vad Fredrik Lindström sa vid ett tillfälle. Han sa att om filmen är som romanen är novellen mer som tv-serien. Novellen har inte en lika strikt konstruktion som romanen har med början, mittenparti och slut. Jag förstår vad han menar och håller delvis med, men som jag ser det finns det en stor signifikant skillnad. När det kommer till tv-serien får du följa samma karaktärer väldigt länge. Du lär känna dom och är med dom i väldigt många olika sammanhang. I novellen hinner du knappast lära känna karaktärerna alls. Det är därför jag inte är helt såld på novellen än så länge, men jag har börjat köpa hem några novellsamlingar och även läst en eller annan, så jag jobbar på det.

Vad tycker du om likheten/skillnaden mellan noveller och tv-serier?

Jag och James Frey

Igår tittade jag på det första programmet av två där Oprah intervjuar James Frey om all uppståndelse som blev dem emellan när det kom ut att hans bok inte var helt självupplevd. Den här intervjun äger rum flera år efter tumultet och jag blir otroligt fascinerad. Låter kanske lite konstigt, men jag gillar James Frey mycket mer efter att ha sett det programmet. Jag har del två osedd ännu, så efter den kanske jag kommer proklamera att jag är kär, vem vet?

I alla fall, jag tror vi alla känner till debatten, men jag hade en fråga som ekade i mitt huvud hela tiden. Exakt vad är det som inte ska vara sant? Om jag förstår det rätt är inte tandläkarscenen självupplevd (vilket är en otroligt stark scen, i alla fall i mitt tycke (och fortsätter vara det oavsett om den är självupplevd eller inte!)) men hur är det med allt annat? Hade han ett så allvarligt missbruk? Vad är sant och vad är inte sant? Men det här är frågor som jag tycker är kittlande. Samma känsla som när jag läste Grimsruds En dåre fri (läs mer om vad jag tyckte om den här) och Sittenfelds Presidentens hustru (läs mer om vad jag tyckte om den här).

Jag måste också säga att jag tycker USA har varit lite väl hårda mot Frey. Han tar på sig fullt ansvar, men samtidigt så lanserade han inte boken först som en biografi, utan som en roman, men inga förlag ville ge ut den som det. Om han däremot kunde säga att den var en memoar så skulle de kunna sälja den. Då gick han med på det, för han ville ju att hans bok skulle ges ut. När han skrev boken tänkte han inte på den som en memoar, utan han blandade sanning med fiktion som så många författare gör. Han menade även på att han inte hade någon respekt för genren memoarer då han menar att de flesta (om inte alla) förskönar, förvärrar, vrider och vänder på saker och personer och konversationer för att berätta en så bra berättelse som de bara kan. (Hear hear!) Men han säger inte ifrån sig något ansvar, han menar att i slutändan var det ändå han som gick med på det och därför bär han ansvaret för vad som hände.

En mycket intressant och sympatisk man verkar han vara den där Frey. Jag läste Tusen små bitar för lääääänge sedan, och jag tyckte det var en otroligt stark och känslomässig läsupplevelse. Köpte hem Min vän Leonard när den kom ut på pocket, men har inte läst den än (en riktig hyllvärmare) och har ingen bättre anledning för det än att jag aldrig varit riktigt sugen på den. Nyligen köpte jag hem Bright shiny morning, och den kommer jag definitivt snart läsa. Det tror jag kommer vara en bok helt i min smak! Final Testament of the Holy Bible är också en bok jag tror jag kommer gilla.

Vad har du för relation till James Frey?

Jag och Stephen King

Det är en imponerande med lista med böcker han har skrivit den där King. Det är väl inte för inte han kallas ‘kingen’. Jag har långt ifrån läst alla, men jag hör att förvånansvärt många av dom håller en hög kvalitet.

Jag läste Lida för läääänge sedan när jag studerade i Göteborg. Jag gillade den väldigt mycket (vilket också är det enda jag kommer ihåg) och tänkte att jag skulle läsa fler av hans verk, men det tog en bra stund innan det blev av. Har nu på senare år tänkt att jag vill läsa om den. En av få böcker jag känner så med.

Nästa bok jag läste var Benrangel vilken jag älskade. En stark och komplett läsupplevelse. Läs gärna mer om vad jag tyckte här.

Sedan läste jag Det vilken jag har ganska blandade känslor till. Jag tyckte nog inte att den var så väldigt spännande, och slutet, ja, slutet var kasst! Ett antiklimax utan dess like! I övrigt, tänker framför allt på människoskildringarna av de sex huvudpersonerna som unga, och sedan som vuxna, var strålande! Läs gärna här mer om vad jag tyckte om boken (där står bland annat mer om vad jag tyckte om slutet).

Och nu läser jag alltså 11/22/63 (och som Metta på Böcker x 3 konstaterade; igår var det 11/22/11, häftigt ju!). Jag har stora förväntningar och gigantiska förhoppningar. Och när jag började läsa igår slogs jag av hur rolig kingen är. Det hade jag glömt. Han är otrolig på att få fram en sådan där mysig stämning, och man dras in i hans berättelser på en gång.

Men, och det finns ett men! Eller, det finns två, men jag tror de hänger ihop. Hans sexscener är förfärliga! Jag har skrivit lite om en i min recension om Det. Jag och Helena (Dark places) och Metta (böcker x 3) diskuterade igår hans sexscener på twitter, så om ni vill kan ni titta in där och läsa lite vad vi pratade om. Men något som jag känner hänger ännu tyngre över hans böcker är hans moderskomplex. Det är alltid en frånvarande mamma eller kvinna (gärna både och) och det känns allmänt som att hans kvinnosyn, ja, suger rent ut sagt. Är det bara jag som tror att de här två sakerna hänger ihop? (Hej Freud!)

I alla fall blir jag väldigt inspirerad när jag ser listan med verk King har producerat och jag kommer i framtiden att läsa många av dom. Och jag kan säga att jag är riktigt glad att jag har dom framför mig!

När skruven dras åt framkallar många tankar och frågor

Jag läste Henry James bok När skruven dras åt för ett tag sedan. Jag har skrivit en liten recension på bloggen tidigare som ni kan läsa här. Men i det här inlägget skulle jag vilja diskutera vad det egentligen var som hände på Bly. Jag utfärdar härmed en spoilervarning för er som ännu inte läst boken.

När jag läste När skruven dras åt fick jag nog fler frågor än svar, vilket jag ibland gillar och ibland inte. Jag kan aldrig riktigt bestämma mig. Men sedan jag började blogga har jag märkt att jag har en större tendens att gilla otydliga slut/handlingar av den enkla anledningen att man då kan diskutera boken med andra. Det finns alltid någon mer själ som läst samma bok. Här är några frågor och funderingar jag hade om boken under och efter läsningen.

Hur tolkade du slutet? Dog pojken!? Varför? Hur dog han? Vad var det som gjorde att han dog? (De här frågorna snurrade runt i mitt huvud långt efter läsningen, ja, de gör det fortfarande, och trots att jag läste slutet om och om igen blev jag aldrig riktigt klokare.)

Vad ansåg du vara problemet på Bly? (Var det övernaturligt? Tidigare övergrepp på barnen? Eller, fanns det egentligen inga problem?)

Gick det att tolka det som hänt barnen innan guvernanten kom som något annat en sexuella övergrepp?

Fanns det något övernaturligt på Bly eller var allt i guvernantens huvud? (För det var ju aldrig någon annan som såg eller upplevde saker på det sätt hon gjorde. Hennes ”bevis” att barnen såg samma sak som hon gjorde var ju att de inte reagerade alls…)

Var barnen medvetna om det övernaturliga? Eller var det helt andra tankar de hade när de stack iväg från huset. (Jag menar, det är ju inte ovanligt att barn vill komma ifrån allting och bara smiter ut eller rymmer iväg.)

Jag hoppas att det är någon annan som läst boken som vill diskutera de här sakerna med mig. Det var länge sedan jag kände så här starkt att jag vill diskutera en bok.

First thing first??

Jag skrev häromdagen ett inlägg om betydelsen den första boken jag läser av en viss författare har på min relation till hela dennes författarskap. Det fick mig att börja tänka. Jag lägger faktiskt ner ganska mycket tankearbete på vilken bok jag ska läsa först av en författare. Jag frågade till exempel för ett tag sedan er andra läsare/bokbloggare om jag skulle läsa Tillrättalägganden eller Freedom först av Jonathan Franzen. En annan författare jag går och funderar på vilken bok jag ska börja med är Sarah Waters.

På ett sätt gillar jag att läsa författarens första bok först (vilket jag ALLTID gör när det handlar om deckarserier och liknande), men ibland hör man att de inte är lika bra, eller att den kanske inte är bra alls. Eller så känner man helt enkelt inte för den. Det kan ändå få mig att tveka. Så pass att jag ibland tar upp en helt annan författare och skjuter fram problemet, vilket uppenbarligen bara bidrar till att jag har flera böcker av olika författare som ännu står olästa i hyllan bara för att jag inte kan bestämma mig om vilken jag ska läsa först…

Tänk vad många bra böcker man kan ha gått miste om!

Jessica på Ord och inga visor har idag skrivit inlägget Gillar jag en bok så är det en romans, med två kilar vi stadigt. Jag håller med i allt hon säger. Jag är precis likadan. Som nu när jag precis läst Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles, som jag fullkomligt älskade, så vill jag läsa allt han har skrivit! Jag vill läsa allt, och jag kommer köpa på mig hans böcker, ganska snart om jag känner mig själv rätt.

Liksom Jessica är jag sedan ganska förlåtande om författaren råkar komma ut med en lite sämre bok, jag resonerar såsom hon, man kan ju inte vara på topp jämt. Men det här fick mig att fundera. Vad händer om man läser den här lite sämre boken först? Om det är ens första möte med författaren och man blir inte förälskad och nyfiken på mer och så missar man ett författarskap som man annars skulle ha kunnat älska. Undra hur många bra böcker man har gått miste om på det här sättet!?

Men här kommer en stor fördel med bokbloggandet in. När andra (som man har en liknande boksmak som) hyllar denne författares verk är det större chans att man ger författaren en andra chans. Men den där himlastormande underbara förälskelsen uteblir oftast då tyvärr, i och med det dåliga första intrycket.

Tack alla bokbloggare för att ni vidgar mina vyer som läsare

Jag har tidigare inte varit så förtjust i fotnoter. Har tyckt att de bryter av texten och kan göra den hattig. Det sitter väl i från skolböckerna kan jag tänka mig, där det utöver att de bröt av texten heller inte hade något intressant att komma med. Tråkigt var bara förnamnet.

Men så för ett tag sedan utmanade ju Anna (Bokstävlarna) Helena (Dark places) att läsa Jonathan Strange & Mr Norris av Susanna Clarke. De började då diskutera deras förkärlek för fotnoter då det tydligen finns många sådana i den boken. Jag hade länge varit intresserad av boken, men jag har ännu inte köpt den. När det nu började diskuteras om den blev jag såklart väldigt sugen på den och har skrivit upp den på min att-köpa-lista. Men så blev jag lite osäker. Kommer jag att klara av alla dessa fotnoter?

Nu läser jag Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles och helt plötsligt börjar det dyka upp en del fotnoter i texten, och hör och häpna, jag tycker om dom! Så till den grad att jag börjar längta efter dom och vill läsa fler. Tänk vad det kan göra nära man bara försöker öppna sitt sinne för någonting istället för att leva i agg som sitter i från 15 år tillbaka av anledningar man inte ens kommer ihåg längre. Så, tack alla bokbloggare för att ni öppnar mina ögon och får mig att uppskatta saker jag inte tidigare uppskattat.

Jag har också läst böcker jag annars inte hade läst, vågat mig på genrer jag tidigare inte provat på. Plus att ni är en hop av underbara människor som det är väldigt lärorikt, intressant och roligt att diskutera böcker med. Puss på er alla!

En läsares dilemma

Vad är det som gör att det ibland är väldigt svårt att ta upp en bok, men när man väl börjat läsa är den fantastisk, och då tänker man ”varför var jag så motvillig att börja läsa i den här, den är ju jättebra” och så lägger man boken ifrån sig för man måste äta eller sova eller något annat överreklamerat, och så blir det så där motigt att ta upp boken igen. Varför? För boken är himla bra, så det kan ju inte bero på den…okej, jag kanske inte vill fördjupa mig mer i det här ämnet känner jag nu 😉

Jag tycker mig ana vart vi är på väg

Kollade igår kväll på Breaking news med Filip och Fredrik. De diskuterade att man nu börjat tillverka kött. Man odlar fram köttet, så inga djur behöver dö. Någon mer som får mardrömmar a la Oryx & Crake!?

Hur mycket är du beredd att förlåta?

Jag är inne på sluttampen på Ät mig av Agnès Desarthe. En väldigt bra bok som tar upp många tänkvärda saker. Det jag speciellt tänkt på de senaste dagarna är förlåtelse. Hur mycket är jag beredd att förlåta? Vad kan man förlåta?

Alla människor gör misstag, säger dumma saker eller gör dumma saker. Det är mänskligt. Ibland är det stora saker, ibland är det små saker. Ibland vet man att personen menar väl, ibland får det en att tvivla på hur personen egentligen är och man omvärderar hela relationen. För mig är ingenting självklart. Naturligtvis vill man vara en förlåtande människa, som förlåter allt. Men det är inte riktigt lika enkelt i verkligheten. När man blir ledsen. Sårad. Arg. Då är det inte lika lätt.

I Ät mig har huvudpersonen gjort något oförlåtligt. Hon har sårat sin man och sin son, och de finns inte längre i hennes liv. Men här kommer det jag tycker är riktigt intressant. Kan man förlåta sig själv för vad som helst? Och vad gör man när man har svårt att förlåta sig själv? Ingen lätt fråga. En jag inte har några svar på. Men det är intressant att fundera på.

Negativa recensioner

Jag gillar att läsa recensioner. (Surprice surprice!) Jag läser inte alltid recensioner om böcker som jag själv tänkt läsa ganska snart för jag vill inte veta så mycket över huvud taget om en bok jag snart ska läsa. Om jag däremot redan har läst boken slukar jag recensioner och älskar att läsa om boken och vad andra har tyckt och tänkt när de läst. The good, the bad and the ugly. Speciellt kan negativa recensioner vara roliga att läsa. Mästaren på sådana måste vara den (än så länge) okrönta drottningen Kafka på jobbet. Hon har fått till en del oförglömliga recensioner!

När jag har läst en bok jag inte gillat är det dock lite svårare. De som känner mig förstår nog inte riktigt att jag har det här ”problemet” då jag inte är rädd för att säga vad jag tycker om allt och inget i vanliga fall, men det är något speciellt när man skriver såhär på bloggen. Vem som helst kan gå in och läsa. Även författaren i fråga, och det är nog det som skrämmer mig lite. Jag vill inte vara taskig. De har ju (förhoppningsvis) lagt ner mycket möda på boken och det kan inte vara helt lätt att läsa en negativ recension. Samtidigt är det ju spelets regler. Ger man ut en bok (jag kan bara tänka mig hur skrämmande det måste vara) öppnar man upp sig och sitt projekt för alla att läsa och tycka och tänka som de vill om. Det är ju en del av charmen. Jag försöker dock att aldrig lägga över det på författaren, utan lägga kritiken på boken, men det är ju inte helt svart eller vitt, det är ju författaren som skrivit boken, så klagar jag på språket klagar jag ju indirekt på författaren.

Det har ju varit en del prat på sistone om författare som gått på bloggare som skrivit negativa recensioner och på sätt och vis tycker jag det är en komplimang till bokbloggare. Det betyder att folk läser det vi skriver och bryr sig. Det ger oss tyngd.

Jag kommer dock aldrig att ljuga eller försköna för mycket i en recension. Det skulle inte vara rätt mot vare sig mig, bloggen eller er som läser bloggen. Jag vill inte säga att jag gillar någonting om jag inte gör det. Vad är det då för mening med att ha en bokblogg?