Jag älskar Easter parade. Jag älskar boken, jag älskar omslaget, jag älskar titeln, men mest av allt älskar jag Emily Grimes!
När Emily och Sarah Grimes är barn skiljer sig deras föräldrar (1930). De växer upp med sin mamma Pookie som är väldigt mån om hur man uppfattas utåt sett, att man har stil. Emilys och Sarahs liv tar i vuxen ålder två väldigt olika riktningar, och vi får följa syskonen genom livet genom Emilys ögon. Mer vill jag inte berätta, utan uppmanar er i stället att läsa den här boken!
Vad befriande det är att läsa en bok där karaktärerna inte alltid vet precis vad man ska säga, och hur och när, och inte alltid agerar så korrekt. Det känns mera mänskligt på det här sättet. Ingen försköning, utan verkligheten, och det är nog det som gör det lättare för mig att identifiera mig med karaktärerna i boken. Emily är huvudpersonen, men hennes syster Sarah och deras mamma Pookie kan man också identifiera sig med. Delar i alla fall… Det är ett väldigt härligt gäng karaktärer, och jag är mäkta imponerad av Richard Yates. Jag tror mig ha hittat en ny favoritförfattare.
Boken är en riktig feel bad-roman när den är som bäst. Jag älskar ärligheten, sorgen, ångesten och jag kan inte få nog. Jag var helt fast i den här boken, och kunde inte lägga den ifrån mig förrens jag hade läst färdigt, och knappt då. Karaktärerna i den här romanen kommer stanna kvar hos mig länge. Jag tänker (antagligen ohälsosamt) mycket på den här boken. Att livet inte alltid blir som man tänkt. Att man kanske inte har tänkt på det och planerat det så himla mycket egentligen. Att det ibland bara blir som det blir. Hur livet inte alltid är en dans på rosor, och det är någonstans okej.
Påhittade nöjen 
>Jag blev också lite småkär i Emily Grimes; en befriande karaktär!
>Småkär!?! Här snackar vi kärlek, the BIG one 🙂