Är det att vi gottar oss i andras misär?

Jag såg veckans Babel (här är babel på nätet) och det handlade bland annat om mis-lit. (Kort för misär-litteratur.) De senaste åren har böcker som Pojken som kallades Det och En blomma i Afrikas öken tagit över listor och försäljning. Det är inte böcker det talas så mycket om i bokbloggsvärlden, och jag vet egentligen inte varför. Eller, jag vet lite varför. Det verkar som att det är fler än jag som inte gillar den här sortens litteratur. Det finns en del bra böcker även i denna genre, men det är inte den genren jag helst läser. Men även om man läser den eller inte är det ju ett intressant fenomen! Hur kommer det sig att sådana här böcker funkar så bra? Vad är det i dom som lockar?

Babel listade tre saker som mis-lit-genren kräver. Överjävligt liv, lyckligt slut och den ska vara sann.

Okej, vi kan börja där. Hur ”sant” är det med alla dessa lyckliga slut? Att vilken smäll man än får av livet, så var det ”meningen” att det skulle hända och jag är glad att det hände, för nu har jag insett än det ena än det andra. Är det bara jag som känner att ibland är det vissa grejer som bara suger? Visst, man kanske växer som människa på köpet, men snacka om att leta efter en ”mening” och några ”muntra upp-ord” när man tar till den klyschan. Jag hade hellre levt utan den ”utväxten” av mig själv!

Åter till ämnet, vad beror det på att den här sortens litteratur lockar? I Babel pratade de om att man testar och utvecklar som empatiska känsla, och det håller jag med. Det är nog en del i det. Men sedan tror jag också det har med nyfikenhet att göra. Vi vill veta vad som hänt, och nästan ”gotta” oss i det. För att sedan kunna lägga boken och därmed det obehagliga ifrån oss. Är det någon sorts balans inom oss som behöver en del lycklig och en del elände? I perioder när jag har det bra i livet, då läser jag gärna sorgliga böcker och ser sorgliga filmer. När livet är lite tuffare ser och läser jag gärna mer lättsmälta, glada saker.

Läser vi mis-lit av samma anledning som vi kollar på skräckfilmer? Jag tror det. Och av samma anledning vi gillar bergochdal-banor. Vi gillar att bli skrämda när vi vet att det är under kontroll och inte på riktigt. Vi kan sluta när vi känner för det.

Ja, det var ingen enkel fråga det här! Finns kanske inget rätt eller fel som svar. Jag kan i alla fall konstatera att det inte finns något enkelt svar🙂

6 thoughts on “Är det att vi gottar oss i andras misär?

  1. >För mig funkar inte dessa böcker alls! På något sätt så läser jag för att fly verkligheten, att hitta till en värld där jag kan få vara för mig själv en stund. Däremot så älskar mina elever (12-15 år) dessa böcker och jag får kämpa för att få dem att läsa något annat.

  2. >Sara, jag har hört även på andra ställen att det är så att eleverna bara vill läsa den här typen av litteratur. Det är ju lite det som är intressant; vad det beror på. Jag är inte heller så förtjust i den här genren, och när jag gick i skolan var det ingen som läste den här typen av böcker, men nu verkar det vara det enda de läser…Boktokig, det tycker jag är en intressant sak; att det säljs och läses så många mis-lit böcker men de läsarna verkar inte finnas representerade bland bokbloggarna. Eller är det kanske så att de finns, men att jag inte följer just de bloggarna!?

  3. >"Lyxfällan" på TV3 funkar på samma sätt. Man tittar på det för att kunna sig bätre till mods över sin egen eonomiska situation. Plötsligt känns det, inte bara ekonomiskt försvarbart, utan rent utav smart att köpa de där böckerna man spanat på en tid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s