Min boktolva 2011

Förra året var jag med i Enligt O:s läsutmaning Boktolvan. Det var meningen att jag skulle läsa tolv böcker på min lista, men det blev bara nio. Men jag vill ändå säga att trots att jag är lite besviken är jag ganska nöjd. Så här blev den slutgiltiga listan:

Haruki Murakami (Fågeln som vrider upp världen)
Isabel Allende
Curtis Sittenfeld (Presidentens hustru)
Cormac McCarthy
Sarah Waters
Richard Yates (Easter parade)
Jonathan Safran Foer
Amos Oz
Margaret Atwood (Oryx & Crake)
Philip Roth
Sara Stridsberg
Zadie Smith
Siri Hustvedt (The summer without men)
Monika Fagerholm (Den amerikanska flickan)
Carl-Johan Vallgren
Charles Dickens
Ernest Hemingway
Franz Kafka
Fjodor Dostojevskij
Kate Morton
Neil Gaiman
Monica Ali (Brick Lane)
Ali Shaw
Kate Atkinson
Vikram Seth
Roberto Bolaño (De vilda detektiverna)
Cora Sandel
Audrey Niffenegger (Tidsresenärens hustru)
José Saramago
Virginia Woolf
Sigrid Combüchen

Fet stil = har nu läst författaren
Klicka på bokens titel för att se vad jag skrivit om boken i fråga

Jag är nöjd med listan jag satte upp och de författarna jag läst från den älskade jag mer eller mindre. Har fått ett par nya favoritförfattare igenom den, och jag kommer läsa fler författare från den här listan i fortsättningen också! Jag har svårt att svara på vilka som stack ut då jag älskade alla böckerna. Tråkigt, men sant!

Brick Lane – Monica Ali

Den sista boken jag läste ut år 2011 blev Brick Lane av Monica Ali. Brick Lane handlar om Nazneen, en ung tjej som kommer från Bangladesh, men hennes far väljer henne en man, Chanu, som bor i London och som dessutom är dubbelt så gammal. Boken handlar sedan om hennes liv i London, hennes äktenskap och hennes syn på de två mycket olika kulturerna.

Det här är en väldigt kraftfull bok med många starka känslor och tankar. Konfliktfulla sådana. Som många vet är inte förändring alltid det lättaste. Frågan är väl om det är värt det?

Det är en mycket stark romandebut Monica Ali har skrivit och jag kommer definitivt läsa mer av henne i fortsättningen. Det råkar till och med vara så att jag redan har Sommaren i Mamarrosa här hemma i hyllan. Om du ännu inte läst Brick Lane tycker jag du ska passa på att göra det.

Den svenska översättningen verkar vara slut, men du kan köpa den engelska versionen hos bokus och adlibris.

Hjälp, har det redan gått ett år?

Anna (på bloggen och dagarna går…) tjuvstartar sin sammanfattning av Lindas (på bloggen Enligt O) läsutmaning boktolvan 2011. Anna skriver att hon från sin lista läst 10 av författarna (även om hon tydligen läst 78 nya författare i år men de var inte med på hennes lista) (78 nya författare är en imponerande siffra Anna!) och hon konstaterar att det blev en boktia för henne i år istället för en boktolva. Hon undrar sedan hur det gått för oss andra med utmaningen.

Nja, jag tyckte det såg lovande ut ända in i september-oktober någon gång, men nu får jag nog inse att jag inte kommer hinna med tolv av författarna på listan. Än så länge har jag läst åtta av dom (titta in på min lista och vilka jag läst hittills här). Jag håller på med Brick Lane av Monica Ali som snart är utläst, så med den blir det i alla fall nio författare. Sedan får vi se, det hade varit roligt att läsa i alla fall tio av författarna men det är många andra böcker som står på kö nu, så jag vet inte om jag kommer hinna.

Vad fort det här året har gått ändå. Man är så optimistisk när man ger sig in i läsutmaningar, men sedan kommer en massa annat emellan. Hur som helst är jag i slutändan ganska nöjd. Jag var rädd att jag inte skulle läsa alls många författare från listan när jag gick med i utmaningen, så jag ser ändå det här som ett relativt bra resultat, även om det alltid är lite surt när man inte når hela vägen fram…

Hur ska man kunna välja?

Det är tre månader kvar på året och jag börjar tänka på min läsutmaning Boktolvan. (Idén kommer inte från mig, utan från Enligt O, men man skulle skriva sin egna lista med författare, därav ”min boktolva”.) Jag har hittills i år läst åtta författare. Jag har alltså fyra stycken kvar. Häromdagen samlade jag ihop de böcker jag har hemma som står på listan. Eller, så trodde jag. Det är ett par som inte är med på bilden. Böcker jag inte är sugen på just nu, och därför fick de inte vara med här (men det är bara böcker av författare där jag redan har någon titel med på listan). När jag nu för en stund sedan gick in på listan och kollade om min bokhög stämde (jag tog fram böckerna från minnet) visade det sig att jag lagt två författare i högen som inte är med på listan. Nicole Krauss och Gabriel Garcia Márquez. Lite konstigt och synd. De hör egentligen hemma på listan. Men det känns som om det är lite sent att ändra på listan nu… Så det vore snällt om ni bara vill blunda lite för att de böckerna är med på bilden, så slipper jag ta nya kort. Tack.

Jag har hittills läst åtta författare till min boktolva. Det är alltså fyra författare till som jag ska läsa. Fyra av böckerna ni ser på bilderna av fyra olika författare. Jag blir väldigt inspirerad när jag ser de här högarna, och vill kasta mig över alla böcker NU. Det är tyvärr lite svårt att utföra i praktiken, så jag får göra det på det gamla hederliga sättet. En i taget.

Men var i hela världen ska man börja någonstans? Vad säger ni? Vilken bok kan man inte gå en minut till utan att läsa? Vad gör du när du inte kan välja? Lottar? Blundar och pekar? Höftar? Tar den som ligger överst? Vad?

(Ni kan klicka på bilderna så att de blir större.)

Oryx & Crake – Margaret Atwood

Hur beskriver man om en bok som Oryx & Crake? Hur gör man den rättvisa? Den är så komplett. Den är så perfekt. Atwood är genialisk. Hennes berättelse, hennes karaktärer, hennes skrivande. Allt är genialiskt! Atwood är en fantastisk författare! Jag tror jag börjar där boken börjar:

”Snöman vaknar före gryningen. Han ligger orörlig, lyssnar till tidvattnet som är på väg in, våg efter våg skvalpar över de olika barrikaderna, sch-sch, sch-sch, rytmiskt som hjärtslag. Han skulle så gärna vilja tro att han fortfarande sover.”  -s. 13

Med de här orden lockar Atwood in mig i hennes bok. Denna värld hon har skapat. Denna värld som har gått under. Men, vad är det som har hänt egentligen? Hur kom det sig att Jimmy nu kallas Snöman? Jimmy kände Crake och Oryx, Crake var rent av hans bästa vän, men vad har hänt med dom? Vad har hänt med alla andra människor? Ja, frågorna är många i början av boken och jag som läsare följer Snöman. Han tänker tillbaka på vad som hänt och hur det kunde hända, och jag får följa med och så berättas historien om Oryx och Crake.

Uttrycket ‘The road to hell is paved with good intentions’ kommer till mig under läsningen. Den här boken väcker många frågor men även insikter om hur vårt samhälle ser ut, och vart det är på väg. Även om man tycker i början av boken att den här sortens värld känns långt borta kommer man till insikt ju mer man läser att inte alls behöver vara speciellt långt borta. Atwood skriver det så otroligt trovärdigt att det ibland känns som att det är precis åt det här hållet världen barkar. Nu behöver det ju inte vara så, men ni förstår känslan. Atwood väcker en del moraliska frågor i boken som är väldigt aktuella idag i och med de stormsteg forskningen gör. Vad är rätt och vad är fel? Var går gränsen? Det är inte alltid lätt att avgöra, det mesta är ju inte svart eller vitt utan man befinner sig oftast i olika gråzoner. Det kan vara extra svårt att se när man är mitt uppe i någonting. Det kan vara svårt att se alla konsekvanser av det man gör om man bara är fokuserad på effekten man är ute efter. Som sagt, the road to hell is paved with good intentions!

Jag kan säga är att det här är en fantastisk bok och att jag har hittat en ny författare som jag vill läsa ALLT av. (Så känns det i alla fall nu, får väl se om hennes andra böcker levererar.)

Om du ännu inte läst Oryx & Crake så tycker jag att du genast ska klicka dig in på bokus eller adlibris och köpa den. Nu. Bums!

Den här boken tillhör min boktolva.

Halvvägs där

>Juni börjar närma sig sitt slut, vilket innebär att halva året har passerat. Jag har inte gått med i så många läsutmaningar i år, men det jag har tagit på mig har jag lyckats ganska bra med, tycker jag själv.

Enligt O startade Boktolvan där man själv valde författare man inte läst men som man vill läsa. Jag skrev en rätt lång lista och har nu läst sex stycken av dom, vilket innebär att jag håller exakt det tempo som det är tänkt.

Jag lovade också mig själv att läsa fler böcker på engelska och att jag skulle läsa en del klassiker. Att läsa klassiker har väl inte gått så bra kanske, men jag har läst några böcker på engelska:

We have always lives in the castle – Shirley Jackson
Long lost – Harlan Coben
The summer without men – Siri Hustvedt
Och just nu håller jag på med The Housekeeper and the Professor av Yoko Ogawa.

Allt som allt är jag nöjd och hoppas att jag kommer hålla det här uppe även den andra delen av året. Och att en och annan klassiker kommer slinka ner också.

Presidentens hustru – Curtis Sittenfeld

I vanliga fall brukar jag skriva lite om bokens handling, men det tänker jag inte göra den här gången. För det här är inget ‘vanligt fall’. Det här är ett extraordinärt fall. Det här är en bok och en läsupplevelse utöver det vanliga. En av de bästa böcker jag läst på väldigt länge. Jag blir så lycklig när jag hittar sådana här böcker. Som jag redan konstaterat är den en page turner utan dess like, det händer saker, intressanta saker, hela tiden i boken och Curtis Sittenfeld skriver berättelsen på ett strålande sätt. Det enda jag kommer säga är att boken löst är baserad på Laura Bush (fru till George W. Bush).

Som jag skrivit tidigare är jag nyfiken på vad som är sant i boken och vad som är fiktion. Jag har dock hållit fingrarna från google då jag ville läsa färdigt boken först. Men nu, nu håller jag på att spricka, och så fort jag skrivit klart här ska jag läsa allt jag kan komma över på nätet om Laura Bush!

Jag har verkligen tagit den här boken till mitt hjärta och jag har här hittat en ny favoritförfattare, men framför allt en ny favoritbok. Sommaren 2011 kommer gå till minnes som sommaren då jag läste Presidentens hustru.

Om det är någon som ännu inte har förstått det så tycker jag att ni ska läsa den här boken. Om ni ska ta något boktips från mig och min lilla blogg; ta det här. Ni kommer inte att ångra er!

Du kan bland annat köpa den på bokus eller på adlibris.

The summer without men – Siri Hustvedt

Mias man säger efter trettio års äktenskap att han vill ha en paus. Inte göra slut, han vill ha en paus. Han vill väl gardera sig för möjligheten att han kanske kommer ångra sig och vill komma tillbaka. Han har nämligen träffat någon annan. För Mia kommer det här som en blixt från en klar himmel och hon blir tokig och inlagd på psyket ett tag. Efter det flyttar hon över sommaren in i ett hyrt hus i samma stad som hennes mamma bor i. Hon tänker där över sitt liv och relationer och funderar över hur HON vill ha saker.

”A book is a collaboration between the one who reads and what is read and, at its best, that coming together is a love story like any other.”      -s.175

Det här citatet är fint tycker jag och jag reagerade och läste det flera gånger när jag kom till det stället i boken. När jag sedan stängde igen boken, denna min första bok av Siri Hustvedt, kunde jag inte komma på ett mer passande citat till att förklara min läsupplevese på. Språket är fantastiskt. Så hon skriver Hustvedt! Berättelsen är gripande. Man får lära känna många fina personer. Jag vill aldrig att det ska ta slut. Vilken tur att jag har fler böcker framför mig av denna underbaar författare!

Du kan köpa boken på exempelvis bokus eller adlibris.

Fågeln som vrider upp världen – Haruki Murakami

Huvudpersonen i boken heter Toru Okada. Han bor i Tokyo med sin fru Kumiko. En dag försvinner deras katt. Toru får några skumma telefonsamtal av någon kvinna vars röst han inte känner igen. Plötsligt lever Toru i vad som verkar vara en annan värld. Det händer många konstiga saker och han träffar flera personer han inte tidigare träffat och vi får ta del av även deras levnadshistoria.

Det här är en svår bok att säga vad den handlar om. Jag vill nog inte prata mer om handlingen än så. Däremot kan ni här läsa några av frågorna jag ställde till mig själv ett par hundra sidor in i boken. Eller här om en av de läskigaste scenerna jag har läst.

Boken påminner mig om lost. Inte i rena handlingar, men just det här att det händer saker som man inte riktigt förstår. Sedan, likt tv-serien, får man inte för många svar på alla frågor som dyker upp. Jag har inte bestämt mig än om jag gillar det, eller om jag tycker det är grymt frustrerande.

Boken i helhet är en av de bästa böckerna jag har läst. Den har allt. Och då menar jag ALLT. Jag älskar när Murakami skriver om vardagen och nuet, men jag älskar också tillbakablickarna man får, av kriget bland annat. (I vanliga fall när jag läser en bok brukar jag gilla en tidsperiod bäst, som jag helst läser om, men här gillar jag som sagt båda sorter. Jag blir glad när han skriver om nuet, och jag blir glad när vi får gå bakåt i tiden.) Jag gillar när vi får följa Torus tankar, men jag gillar också när det kommer in andra karaktärer som berättar sina historier och upplevelser. Jag älskar hela boken och allt i den.

Det finns hur mycket som helst att diskutera när det kommer till den här boken, men man måste ju sluta någonstans och jag väljer att sluta här; med orden ”läs den här boken!” och ”jag har hittat en till favoritförfattare!”.

Du kan köpa boken från bokus eller adlibris.

Tidsresenärens hustru – Audrey Niffenegger

Clare är en konstnär med stort lockigt rött hår. Henry är åtta år äldre än Clare, har svart hår, jobbar som biblotekarie och reser ofrivilligt och okontrollerbart i tiden.

Jag har redan hyllat Audrey Niffenegger, och jag kommer göra det ännu en gång. Jag älskar den här boken. Mest av allt älskar jag stämningen och karaktärerna. Clare och Henry. Men missuppfatta mig inte, de är inte perfekta! Ibland blir jag irriterad och frustrerad på dom, men det går över ganska snabbt igen. Niffenegger skriver en trovärdig historia, och det här med att Henry förflyttar sig i tiden känns helt naturligt. Hon målar upp en fantastisk kärlekshistoria. Den känns ärlig och äkta och naken.

(SPOILER) En liten spoiler och ett litet men (okej, två) i min hyllning:
Jag är verkligen inte förtjust i att Clare och Henry har sex första gången när Henry är 41 och Clare är 18. Usch, jag tyckte det kändes obehagligt. Och det var inte nödvändigt för historien heller. Snarare hade det passat bättre in om Clare hade fått vänta lite till. Det är för övrigt den andra, och sista, grejen jag irriterade mig på. Att hon väntar och väntar på Henry medans han är ute och ja, …. umgås med andra tjejer… (ni fattar). Jag vet, jag vet, det finns förmildrande omständigheter, men jag irriterar mig i alla fall på att hon är så passiv medans han är så aktiv. (SLUT SPOILER)

Men låt nu inte mina små men avstå någon från att läsa den här boken. För den är underbar! En komplett bok. Den typen av bok som jag älskar och njuter av. Man får följa Clare och Henry stora delar av sina liv, och man kommer dom nära och Niffenegger skriver snyggt. Man vill hela tiden veta hur det ska gå för dom, då de i olika stadier i sina liv och sitt förhållande står för olika utmaningar. Jag förstår nu (äntligen) vad alla andra ser i Audrey Niffenegger, och jag lovar, jag kommer absolut läsa fler böcker av henne. Antagligen alla hon skrivit/kommer skriva. Så bra är hon!

Köp boken hos bokus eller adlibris.

Easter parade – Richard Yates

Jag älskar Easter parade. Jag älskar boken, jag älskar omslaget, jag älskar titeln, men mest av allt älskar jag Emily Grimes!

När Emily och Sarah Grimes är barn skiljer sig deras föräldrar (1930). De växer upp med sin mamma Pookie som är väldigt mån om hur man uppfattas utåt sett, att man har stil. Emilys och Sarahs liv tar i vuxen ålder två väldigt olika riktningar, och vi får följa syskonen genom livet genom Emilys ögon. Mer vill jag inte berätta, utan uppmanar er i stället att läsa den här boken!

Vad befriande det är att läsa en bok där karaktärerna inte alltid vet precis vad man ska säga, och hur och när, och inte alltid agerar så korrekt. Det känns mera mänskligt på det här sättet. Ingen försköning, utan verkligheten, och det är nog det som gör det lättare för mig att identifiera mig med karaktärerna i boken. Emily är huvudpersonen, men hennes syster Sarah och deras mamma Pookie kan man också identifiera sig med. Delar i alla fall… Det är ett väldigt härligt gäng karaktärer, och jag är mäkta imponerad av Richard Yates. Jag tror mig ha hittat en ny favoritförfattare.

Boken är en riktig feel bad-roman när den är som bäst. Jag älskar ärligheten, sorgen, ångesten och jag kan inte få nog. Jag var helt fast i den här boken, och kunde inte lägga den ifrån mig förrens jag hade läst färdigt, och knappt då. Karaktärerna i den här romanen kommer stanna kvar hos mig länge. Jag tänker (antagligen ohälsosamt) mycket på den här boken. Att livet inte alltid blir som man tänkt. Att man kanske inte har tänkt på det och planerat det så himla mycket egentligen. Att det ibland bara blir som det blir. Hur livet inte alltid är en dans på rosor, och det är någonstans okej.

Klicka in och köp den hos bokus eller adlibris.

Den amerikanska flickan – Monika Fagerholm

”Sandra Natt&Doris Dag, Doris Natt&Sandra Dag. Två flickor i likadana svarta tröjor på vilka det stod ”Ensamheten&Rädslan” i grön målfärgstext på magarna. Långärmade trikåblusar mitt i sommaren, men, och det var det viktigaste, klädesplagg som det fanns exakt två likadana av i hela vida världen.” (s. 138)

Sandra och Doris bor i Trakten. Ingen av dem har haft en enkel uppväxt och när de finner varandra blir de bästa vänner och skapar en egen liten värld. Några år tidigare hade den amerikanska flickan, Eddie, flyttat till Trakten och strax efteråt drunknade hon. Morgonen efter hittas Björn, Eddies vän, död. Han hade hängt sig. Sandra och Doris är nyfikna på Eddie, den amerikanska flickan och hela historien runt henne och de betämmer sig för att ta reda på vem hon var och vad det var som egentligen hände, varför det slutade som det gjorde.

Vi välkomnas in i Sandras och Doris värld där vi ser världen genom deras ögon. Och så snyggt Monika Fagerholm gör det. Språket är strålande, det riktigt gnistrar om det. Älskar att det är repetativt. Olika fraser, tankar, textrader återkommer gång på gång, och för varje gång förstår man lite mer vad det faktiskt betyder.

Vilken fantastisk bok! Jag tror inte jag har läst något liknande innan, och det här är en bok helt i min smak. Jag älskar historien, jag älskar karaktärerna. Jag bryr mig om karaktärerna. Jag älskar berättarstilen och jag älskar hur boken utvecklar sig. Som sagt; Vilken fantastisk bok! Jag har definitivt hittat en ny favoritförfattare. (En till…)

Jag vet inte vad jag hade väntat mig av den här boken, men den var inte alls som jag hade tänkt mig. Jag har läst många hyllande recensioner om den här boken, och jag var rädd att den inte skulle leva upp till hypen, men jag måste säga att för mig var den bättre än vad jag hade vågat hoppas på! Jag är lyrisk och jag kommer tjata om den här boken och författaren till alla som vill lyssna. (Och nog till de som inte vill lyssna också ) Jag rekommenderar den här boken varmt. Till alla.

Den här boken ingår i min Boktolva.

Köp Den amerikanska flickan på bokus eller adlibris.

En liten fråga

Som en av författarna i min boktolva har jag Isabel Allende. Jag har tänkt att läsa henne snart, och jag har gått och trånat och suktat lite efter Andarnas hus. Men om jag har förstått det hela rätt hänger Andarnas hus ihop med hennes andra böcker Ödets dotter och Porträtt i sepia!? I ordningen Ödets dotter, Porträtt i sepia och sist Andarnas hus. Har jag fattat det hela rätt? Jag råkar ha alla tre böcker hemma, men frågan är hur mycket böckerna har gemensamt? Förstör jag läsningen av Ödets dotter och Porträtt i sepia om jag börjar med Andarnas hus? Får jag ut mest av Andarnas hus om jag läser de andra före? Någon som läst och vet?

Nu är det på allvar

Jag har nu gjort en sida om läsutmaningen boktolva (se fliken längst upp på bloggen). Så småningom kommer jag länka de böcker jag läst och skrivit om här på bloggen dit, så man lätt får en översikt hur det går. Så nu ska jag väl inte kunna smita undan. Jag ska äga den här utmaningen! Oj vad jag kommer läsa många namn på listan. Se upp! (Åh vad jag hoppas lusten sitter i så länge så jag klarar de tolv i alla fall…)

Läslöften 2011

Det här med nyårslöften. Jag slutade med det för ganska länge sedan, men det här med läslöften tycker jag är en bra idé så det har jag gått och klurat lite på.

Rent allmänt så känner jag att jag vill börja nöjesläsa på engelska. Jag skrev ett inlägg om att jag ville börja med det för ett par månader sedan, men det har inte hunnits med än. Men nu är det ett nytt år med nya löften, så jag ger det ett försök till.

Det andra jag tänkt på är att jag vill läsa en del klassiker. Har några hemma men av någon anledning tar jag aldrig upp dom. Det ska det också bli ändring på.

Sedan kommer det här med läsutmaningar. Jag älskar idén, men jag har märkt att det lätt känns som tvång och måsten, och då är det inte lika roligt längre. Linda på Enligt O har dock dragit gång en läsutmaning som heter Boktolva, och den tycker jag låter perfekt för mig. Jag har skrivit en lista med författarskap jag vill lära känna, och förhoppningsvis läser jag mer än tolv av namnen på den listan.

Det finns många andra läsutmaningar som låter lockande, och jag tänkte ett tag att jag skulle hålla i någon själv, men jag tror jag nöjer mig med det här. I alla fall för nu. När man sätter sig ner och funderar på sitt läsande är det så mycket man vill läsa, men realistiskt sett så är det nog bra att inte gapa efter för mycket. Då blir det säkert ett magplask av det istället om jag känner mig själv rätt. Så så här får det bli. Mina ambitioner inför läsåret 2011.

Boktolva 2011

Enligt O har i år startat en läsutmaning som heter boktolva. Man får själv bestämma författare som man tidigare aldrig har läst, sedan är det  tänkt att man i slutet av 2011 ska ha stiftat bekantskap med tolv av dom. Hon avsäger sig dock från att det måste vara en i månaden, man får läsa när man vill hur man vill. Allt i andan att det inte ska bli för mycket tvång över det hela. Detta tycker jag låter strålande, så jag hoppar gärna på!

Här följer författare jag tänkt ska ingå i min boktolva. Det är fler en tolv, så jag kan välja lite. Också det för att minska tvånget. Om någon har förslag på vilka böcker som är bra att börja med får gärna ge förslag. Lite hjälp att hitta rätt mottages varmt.

Haruki Murakami

Isabel Allende

Curtis Sittenfeld

Cormac McCarthy

Sarah Waters

Richard Yates

Jonathan Safran Foer

Amos Oz

Margaret Atwood

Philip Roth

Sara Stridsberg

Zadie Smith

Siri Hustvedt

Monika Fagerholm

Carl-Johan Vallgren

Charles Dickens

Ernest Hemingway

Franz Kafka

Fjodor Dostojevskij

Kate Morton

Neil Gaiman

Monica Ali

Ali Shaw

Kate Atkinson

Vikram Seth

Roberto Bolaño

Cora Sandel

Audrey Niffenegger

José Saramago

Virginia Woolf

Sigrid Combüchen

Okej, det här blev betydligt fler än tolv, men jag hoppas att kunna läsa verk av flertalet av författarna under året.